Tommy Ivarsson pratar energi, vardagspussel och en trasig pjäxa hela vägen till mål.

Han kommer in i Vasaloppsvärlden från sidan, med ett liv fyllt av idrott, produktutveckling och småbarnslogistik. Men när Tommy Ivarsson talar om nio mil mellan Sälen och Mora är det lika mycket människorna, energin och envisheten som fastnar som själva tiden i mål.

När kroppen blev en lärare

Idrott har alltid funnits där för Tommy Ivarsson, men inte som ett arv från någon självklar idrottsfamilj. Han växte upp i Nygård, några mil norr om Göteborg, med föräldrar som han beskriver som vanliga industriarbetare. Fotboll kom tidigt, sedan badminton. Rörelse var en del av livet, men vägen in i uthålligheten tog en annan riktning än för många andra.

När han var fem år fick han diabetes typ 1. Det gjorde att frågor om mat, energi och kroppens signaler aldrig blev teoretiska för honom. De blev vardag. "När jag var fem år fick jag diabetes typ 1. Redan där blev kost och nutrition en stor del av mitt liv."

Senare blev det också ett yrke. Tillsammans med Simon Stark driver han Umara sedan 2013 och arbetar med produktutveckling inom sportnutrition. Men i grunden finns samma blick kvar, den som söker efter hur kroppen svarar, vad som händer när energin är rätt, och vad som händer när den inte är det. Det perspektivet följer med honom in i varje långlopp.

Nio mil som ledde vidare

Det var inte skidåkningen i sig som först drog honom till Vasaloppets värld. Det stora målet var löpningen. Ultravasan låg där som den verkliga utmaningen, och runt det målet började resten av året formas. "Egentligen var huvudmålet Ultravasan. Då är det väl lika bra att göra alla tre, för Ultravasan känns som det jobbiga loppet av de här tre."

Så växte Vasatrippeln fram. Han hade redan cyklat Cykelvasan, och när han ställde sig på skidor för första gången på allvar blev det direkt på Vasaloppssträckan. Hans första skidlopp på de nio milen slutade med en tid på 8.58. Det säger något om både nyfikenheten och viljan att kasta sig in i saker ordentligt.

Han talar varmt om Öppet spår, som är den väg han själv har tagit in i arrangemanget. Det som slår honom är inte först dramatiken i loppet, utan hur välordnat allting känns. Funktionärerna, flödet, stämningen. "Det är ett väldigt välordnat, fint arrangemang." Två år i rad har han mött helt olika förhållanden, ena gången blött med sjöar i spåren, nästa gång ny snö inför dagen. Arenan skiftar, men känslan runt omkring består.

Människorna runt spåret

Efteråt är det inte bara kilometrarna han bär med sig. Det är också detaljerna vid sidan av spåret. Det första boendet låg i Transtrand, nära starten, och drevs av ett äldre par. Den sortens minnen stannar kvar, kanske just för att de inte går att planera fram.

Han återkommer till hur folk gör Vasaloppet på sitt eget sätt. Någon packar korv med bröd och ketchup på morgonen, trots att det finns kontroller längs hela banan. Någon annan är ute efter tid, men många verkar mest vilja ha en lång dag i spåret. Där finns ett lugn i hans sätt att se på loppet. Respekt för att nio mil kan rymma många olika ambitioner.

Kanske är det därför han fastnar för kontroller som Eldris och Evertsberg. Inte bara som avståndsmarkörer, utan som delar av berättelsen. Eldris, där spurten börjar kännas möjlig. Evertsberg, den stora mittpunkten. För Tommy är Vasaloppet större än en prestationstabell. "Det är människorna omkring som gör hela alltet."

Att fortsätta när dagen spricker

Det finns också dagar när all planering får ge vika nästan direkt. Under sitt senaste lopp åkte Tommy tillsammans med sin respektive, drack mycket och fick stanna ofta för att kissa. Redan där hade dagen fått en annan rytm än den tänkta. Sedan kom materialproblemen.

Precis vid starten upptäckte han att vänsterpjäxan hade gått sönder. Sulan hade gått av, men loppet var redan i gång och det fanns ingen snabb väg tillbaka. "Jag åkte hela vägen med en trasig vänsterpjäxa." Det är en enkel mening, nästan torrt berättad, men i den ryms nio mil av anpassning.

Kanske är det samma förhållningssätt som går igen när han pratar om energi och långa lopp. På skidor vill han göra det praktiskt, med vätskebälte och slang, små sippar ungefär var femtonde minut i stället för krångel med förpackningar och kalla händer. Och mentalt gäller samma sak som ute i spåret, att inte dramatisera varje svacka för mycket. "Det kommer dippar, och man kommer ur varje dipp också."

Nu skruvar han upp löpvolymen inför Ultravasan, mitt i jobb och vardag med två små barn. Målet ligger längre fram, men erfarenheten från Vasaloppsspåret finns redan där. Kroppen krånglar ibland. Material kan gå sönder. Dagen blir sällan exakt som man tänkt sig. Ändå går det att fortsätta mot Mora, eller vidare mot nästa start.