Följ Jonathans oväntade resa från nervös nybörjare till Vasaloppsfullföljare.

Det börjar långt före målet i Mora, i ett träningsprogram, på ett skidläger och i den där blandningen av förväntan och oro som bara ett första Vasalopp kan skapa. Jonathan Renberg går in i det som debutant, men också som någon som redan förstått att loppet snabbt blir större än bara nio mil skidor.

En debut med ovanligt vassa förutsättningar

Jonathan Renberg är 32 år när han gör sitt första Vasalopp 2025. Vägen dit börjar med en tävling på jobbet, en sådan där tillfällighet som först ser liten ut men som snart förändrar vardagen. Vinsten ger honom proffshjälp inför stafettvasan, och plötsligt är han inne i en riktig satsning.

Han får ett 100-dagars träningsprogram från Lager 157 och stöd av personliga coachen Emma Rönn. Det går att välja nivå, tre, fyra eller fem pass i veckan, och Jonathan väljer att trycka i taket. Träningen blir konkret, strukturerad, på allvar. Han får också chansen att åka på skidläger i Idre tillsammans med kollegor och Lager 157:s gäng, en del av förberedelserna som gör att allt känns mer på riktigt.

Det märks också i detaljerna. Jonathan är inte den där trevande förstagångsåkaren som lånar ihop det han hittar i förrådet. Han har kroppstrumpa, blanka skidor och till och med splitter nya DP sprint skidor, ovanligt vass utrustning för någon som aldrig tidigare stått på Vasaloppets startlinje. Själv säger han: "Jag har en skitsnygg kroppstrumpa... blanka skidor".

Samtidigt är han jordnära i vad han gillar. Helst kallt och torrt. Inte regn. Gärna folk att prata med i spåret. "Om man får välja så blir det babbel absolut", säger han. Redan där finns något av hans sätt att närma sig loppet. Inte som en stum prestation, utan som en upplevelse där människor också bär en framåt.

När kroppen plötsligt sätter stopp

Men ingen träningsresa går helt rakt. Mitt i förberedelserna kommer bakslaget, en vecka som skär rakt genom rytmen. "Men då hade jag 1, 1, 1 vecka ungefär med total magsjuka", berättar Jonathan. För den som tränar mot ett första Vasalopp är en sådan vecka mer än några missade pass. Den skakar självförtroendet också.

Kanske är det just där mycket av hans berättelse tar form. I mötet mellan ett noggrant upplägg och den gamla sanningen att kroppen inte alltid bryr sig om planer. Det går att ha coach, program och utrustning, och ändå vakna upp till något helt annat än den träning man tänkt göra.

Jonathan kommer in i loppet med den erfarenheten i kroppen. Han vet att vägen inte varit perfekt. Kanske gör det också något med blicken på uppgiften. Det handlar mindre om att allt ska stämma och mer om att fortsätta ändå. Att acceptera skav, osäkerhet och avbrott, och sedan kliva vidare.

Skidan som försvann och backarna som aldrig tog slut

Så kommer de där första sekunderna som man kanske tänkt på i månader, och som ändå aldrig blir som man föreställt sig. I stafettvasan tappar Jonathan skidan nästan direkt. "Jag tappar skidan efter ja, tio sekunder av loppet... den tog fan aldrig slut heller, bara gled på." Det är en sån episod som först måste ha känts helt overklig och sedan bara blir komisk. Skidan fortsätter framåt utan honom, som om den själv bestämt sig för att loppet redan är igång.

När han sedan står i sitt första riktiga Vasalopp är nervositeten där igen. Han startar i startled sex, med nummer någonstans runt 6000, och har inte riktigt grepp om vad som väntar. Backarna, särskilt i början, blir något annat än den bild han burit med sig. "Den här oändliga nedförsbacken upplevde jag aldrig. Jag tyckte fan. Det var skitjobbigt och det var uppför hela gärna tiden tyckte jag."

Det är en ärlig debutantbeskrivning, fri från hjälteposer. Armarna blir trötta. Fötterna kalla och blöta. Timmarna gör sitt med kroppen. Han beskriver just den där malande känslan, när det inte är en dramatisk kollaps utan snarare ett envist obehag som aldrig riktigt släpper. Ändå fortsätter han.

Och mitt i allt visar loppet också något annat. Trots att han känner sig hängig tar han placeringar, hela tiden, ända fram mot 50 till 60 kilometer. "Jag tog placering hela tiden", säger han, nästan förvånat. Det är som att Vasaloppet långsamt lär honom något om honom själv som han inte riktigt visste när han stod i startfållan.

Det som bär hela vägen till målet

Långa lopp avgörs sällan bara i musklerna. De avgörs i små saker, i något ätbart vid rätt tid, i ett ansikte man inte väntat sig, i känslan av att få fortsätta. För Jonathan blir en chokladboll vid en kontroll ett sådant ögonblick. Han beskriver den som livets boll. Det låter nästan skämtsamt, men alla som varit riktigt slut vet hur stor en liten sak kan bli.

Sedan kommer överraskningen som stannar kvar starkast. "På mollök så står ju faktiskt min min min flickvän... Hon hade tagit det tåget dit." Mitt i tröttheten finns hon där, oväntat, och loppet får plötsligt ett annat ljus. Ett bekant ansikte längs spåret kan göra något med en människa som hållit ihop länge. Det blir inte mindre jobbigt, men det blir lättare att fortsätta.

Jonathan har en bakgrund som bollsportskille, men med ett vänsterknä som opererats många gånger. Skidåkningen blev något som passade bättre. "Skidåkningen passade mig i kalas", säger han. Kanske är det därför berättelsen landar så fint i just målgången. När han får frågan om favoritkontroll tvekar han inte: "Så säger väl målgång, då får man göra det. Självklart."

Efteråt stannar inte rörelsen där. En kompis ringer om Vätternrundan, och senare kan Jonathan konstatera att han klarat en klassiker. Men i grunden är det ändå första Vasaloppet som lyser genom berättelsen. Ett lopp där han gick från nervös nybörjare till någon som vet hur det känns när kroppen skriker stopp, skidan försvinner, backarna lurar en och man ändå tar sig hela vägen fram.