Stavbrott efter 200 meter, ändå personbästa i Vasaloppet.

Det börjar med en morgon som ser lovande ut. Nysnö över startfältet, starka skidor under fötterna och en känsla av att just den här söndagen kanske äntligen ska bli Emmas stora dag.

Från familjetradition till egen längtan

Vasaloppet fanns där långt innan Emma Ivarsson själv ville ha något med det att göra. Första söndagen i mars stod loppet på hemma, och i familjen var det en självklar del av året. Ändå var hennes egen första hållning mer trotsig än romantisk. "Absolut inget jag drömde om att göra som liten", säger hon, och minns hur hon tänkte: "hur kan man vilja plåga sig själv i nio mil".

Hon kommer ursprungligen från Gästrikland och har åkt skidor hela livet. I över tio år tävlade hon traditionellt. De senaste två åren har hon gått helhjärtat in i långlopp och stakning, den disciplin som både kräver tålamod, råstyrka och en särskild sorts uthållighet. Men relationen till just Vasaloppet växte inte fram genom träningsplaner eller resultattänk, utan genom att stå bredvid.

Någon gång runt 2015 eller 2016 följde hon med sin pappa och hans kompisar som support. Det som tidigare sett ut som en enda lång plåga fick en annan form när hon såg dagen från sidan. Kontrollerna, människorna, rörelsen längs spåret. Det som hade varit familjetradition blev plötsligt personligt. "det här är nog en stark tradition i vår familj", säger hon. Och mitt i allt det där växte en ny tanke fram: jag vill också göra det här liksom.

Långloppsliv och en kropp som behövde vila

När Emma berättar om sitt skidliv idag går spåret inte bara mellan Sälen och Mora, utan också söderut. Hon tävlar för ett italienskt långloppsteam, baserat i Val di Fiemme och Trento, och beskriver åren i teamet som en öppning mot något större. Hon hade aldrig varit i Italien innan hon fick frågan, men tackade ja direkt. Chansen att utvecklas, se nya miljöer och leva närmare långloppskulturen gick inte att säga nej till.

Det har också betytt ett annat slags vardag. Flera veckor i Italien, läger, tävlingar, och ett teamliv som skiljer sig från den mer svenska kontrollen. Hon säger själv att man får vara beredd att släppa lite på kontrollen i ett italienskt team. Det verkar passa henne bättre än man kanske först tror. Där finns allvaret, men också en annan rytm.

Inför Vasaloppsveckan var det ändå inte självklart att kroppen skulle svara. Efter lopp i Italien och Tjeckien kom hon hem till Bruksvallarna "helt slut, helt tömd på energi". Hon hade haft magproblem sedan Marcialonga och fick lägga den tänkta träningen åt sidan. "Så jag tränade extremt lite. Vilade mycket." I stället för att forcera fram form försökte hon låta energin komma tillbaka.

Tjejvasan blev ett viktigt besked. Emma har åkt den 14 gånger, från juniorårens starter till att stå längst fram med nummer sju på bröstet. I år slutade hon 15:e, hennes näst bästa resultat. Ingen fullträff, men tillräckligt för att känna att något ändå var på väg åt rätt håll.

Morgonen då allt sprack direkt

Vasaloppsmorgonen börjar nästan för bra. Det har kommit mycket snö under natten, men mitt i all osäkerhet får Emma ett besked som får självförtroendet att växa. "Emma, dina skidor, de var de bästa vi testade idag." Det är den sorts mening som kan förändra en hel startmorgon. Plötsligt känns det som att mycket kan stämma.

Samtidigt finns stressen där. De hinner till starten med liten marginal. Damernas sida är förändrad jämfört med tidigare år, och till vänster där hon ska stå ligger två till tre decimeter nysnö. Hon inser också sent att koffeintabletterna inte tagits när de brukar. Det blir mycket på en gång, mycket att sortera bort. Till slut kokar planen ner till det enklaste som finns: "Stå på benen. Bryt. Ingen stav".

Ungefär 200 meter efter start händer precis det hon inte ville. Hon faller och staven går sönder. "Det är min stav som har gått sönder." På några sekunder försvinner loppet hon hade byggt upp i huvudet. Hon försöker först ta sig fram med en stav, får sedan en ersättningsstav i startbacken, men den har en annan rem än hon är van vid. I de brantaste partierna går också den sönder.

Kaoset är totalt, men inte bara materiellt. Det mentala skiftet är nästan större. Från elitloppets planerade öppning kastas hon in i något annat, bland köer, ryggsäckar, stök och frustration. Mitt i det tänker hon: "Nu är jag i riktiga Vasaloppet". Det är inte sagt med förakt, snarare med en sorts förvånad klarhet. Dagen blir inte som hon tänkt. Frågan är bara vad den kan bli i stället.

Upphämtningen som fortfarande lämnar något öppet

Vid högsta punkten får hon till slut en bättre stav. Först där kan loppet börja på riktigt. Och då visar det sig att kroppen, trots veckorna av osäkerhet, faktiskt finns där. Skidorna också. Emma beskriver dem som bland de bästa hon någonsin haft. Det som tidigare varit ett haveri förvandlas steg för steg till jakt.

Siffrorna kommer efteråt, nästan overkliga i sin tydlighet. Vid högsta punkten ligger hon på plats 1236 totalt. I mål är hon 388:a. "jag har alltså åkt om 848 stycken från högsta punkten till målet". Bland damerna går hon från 96:a till 32:a, och redan i Oxberg är hon tillbaka på den placeringen hon sedan håller hela vägen in.

Det märkliga är att hon inte bara minns kampen. Hon minns glädjen. "jag hade faktiskt så kul", säger hon. Kroppen svarade, skidorna gick, och i stället för att försvara en position fick hon jaga genom hela fältet. Personbästa blev det också. "min 32 plats så var det ju faktiskt mitt personbästa också."

Ändå finns en tomhet kvar efteråt. Vasaloppet är, som hon säger, ett lopp som passar henne jättebra. Därför blir också känslan dubbel när fullträffen fortfarande inte riktigt har kommit. Hon är stolt, och med rätta. "jag är stolt över den prestation jag gjorde utifrån det förutsättning jag hade för den dagen." Men drömmen släpper inte. Kanske är det just därför. "Målen och drömmarna. De lever vidare helt enkelt".