Från Vasaloppsseger till mörk vinter, Emil Persson berättar hela resan.

Det börjar i en tv-soffa i Östersund, med en pappa som åker Vasaloppet och en pojke som tittar. Många år senare står Emil Persson själv i Mora med en seger, och med ett lopp som fortfarande tycks dra i honom starkare än allt annat.

Loppet som kom hemifrån

Vasaloppet fanns där tidigt i Emil Perssons liv, långt innan det blev ett yrke, ett mål eller ett mått på en hel säsong. Pappan åkte när Emil var liten, och hemma blev loppet något man följde tillsammans. Han minns bilden enkelt och klart: tv-soffan, sändningen, den där återkommande färden mellan Sälen och Mora som varje år verkade säga något större än bara resultatlistor.

Själv växte han upp i Östersund, började i barnskidskola och fortsatte till skidgymnasiet. Han hade tävlat mycket innan han ställde sig på startlinjen i sitt första Vasalopp, men just det loppet var ändå något annat. Han var omkring 20 år, väldigt nervös och, som han säger, inte alls tränad specifikt för uppgiften. De nio milen gick ändå in i kroppen direkt. Sista delen av loppet minns han särskilt, när han åkte tillsammans med sin bror.

Det finns något talande i att relationen till Vasaloppet inte började med kontroll på allt, utan med fascination. Den följde med honom in i vuxenlivet. Han tyckte tidigt om att staka och åka långlopp, och när han senare fick chansen i Lager 157 skruvades allt upp. Träningen blev mer seriös, stakningen mer central, vardagen mer riktad mot det han redan burit med sig länge.

Åren av jakt

I Lager 157 blev Vasaloppet inte bara ett stort lopp bland andra, utan själva mittpunkten. Det var där laget ville lyckas. Emil beskriver hur teamet byggdes med just den ambitionen, att vinna Vasan, och hur frustrationen växte när resultaten i andra lopp kunde vara starka medan just söndagen i Mora fortsatte att glida dem ur händerna.

För egen del tog han steg. Först kom placeringar som visade att han hörde hemma där framme. Laget kom närmare med en andraplats för Anton Karlsson och en fjärdeplats för Emil själv. Sedan blev Emil tvåa året därpå. Det var tillräckligt nära för att känna hur det kunde gå, men fortfarande inte framme. Efter ännu ett Vasalopp där laget inte var starkt nog gjordes en omstuvning och fler åkare togs in.

Under tiden växte också Emil som långloppsåkare. Han föredrar svinkalla förhållanden framför regn, väljer energigel framför bulle och kör helst på blanka skidor. Han säger själv att han aldrig varit särskilt bra på valla, och att det är en del av förklaringen till att han blivit bra på att staka. Sådana detaljer säger något om hans sätt att tänka. Gärna enkelt, gärna pålitligt, gärna utan onödiga osäkerheter. Mångsbodarna är favoritkontrollen, mycket folk, bra stämning. Men blåbärssoppan har han passerat förbi. I tio år, utan en enda kopp.

Allt detta, valen, åren, försöken, samlades till slut i ett enda lopp. Inte som en plötslig fullträff, utan som ett arbete som pågått länge nog för att nästan bli ett eget liv.

Dagen då allt höll

När Vasaloppet 2023 närmade sig hade Emil vunnit alla lopp utom ett den vintern. Det borde ha byggt press, men det han minns är något annat. "Inför Vasaloppet infann sig ett lugn dagarna innan." Efter alla tidigare försök kom stillheten just då, som om loppet inte längre behövde jagas på samma sätt utan bara åkas.

Under loppet hårdnade det gradvis. Vid Krångåsen krympte tätgruppen från omkring tio till fem åkare. Kvar fanns tre från Ragde, Emil själv och Petter Stakston. Situationen var enkel att förstå och svår att hantera. Han var ensam mot ett starkt lag. Ändå höll han sig kvar, svarade på det som kom och tog sig hela vägen fram till den sista avgörande delen in mot Mora.

Det är där hans berättelse blir som mest fysisk. Ingen romantik, bara arbete. En bra utgång ur sista kurvan. Fart som måste byggas och hållas, inte en spurt i vanlig mening efter nio mil. "Därifrån och in var det bara att gå det man hade och hoppas att det höll. Och det höll." Längs slutet hörde han publiken. "Alla hejade bara på mig. Det var bara: Heja Emil." Han minns att man hinner höra sådana detaljer ändå.

Segern blev större än han hade föreställt sig. Det var elva år sedan en svensk senast vunnit Vasaloppet, och för laget var det målet de arbetat mot hela tiden. När han väl hade gjort det kom också något han inte riktigt väntat sig, en tomhet. Målet som stått där så länge var plötsligt avklarat.

Vintern som slog av allt

Sedan kom motbilden. Den vinter som följde beskriver han utan omskrivningar. "Det har varit ett helvete, en mörk och tråkig vinter." Problemen började redan under hösten, när kroppen inte kändes som den skulle. Under ett läger i Bruksvallarna i slutet av november slog det till tydligt. Han tappade känsel i vänsterbenet, och sedan dess har han dragits med ischiaskänningar, eller det han själv kallar falsk ischias.

Det märkliga är att det inte främst handlar om smärta. "Jag har inga smärtor, men balansen och kontrollen på vänsterbenet är absolut inte som den ska vara." För en elitåkare är det nästan mer svårgripbart. Det går inte att springa. Det går inte att cykla. Kroppen gör inte det den brukar, men utan det tydliga dramat som smärta ibland ger. Bara ett bortfall, en förskjutning, en osäkerhet i något som tidigare varit självklart.

Ändå bestämde han sig för att köra Vasaloppet. Efteråt tog han en serviceroll i teamet, testade skidor och langade vätska under resten av säsongen. Samtidigt fortsätter arbetet vid sidan av resultaten, behandlingar, hjälp från människor runt omkring, försök att få tillbaka kontakten med kroppen, med sätet, med balansen.

Och mitt i det ligger samma gamla riktning kvar. Vasaloppet är fortfarande tävlingen som driver honom. Kanske finns det också en annan framtidsbild där framme, en som säger något om hur länge loppet levt med honom. En dag vill han åka det i lugnare tempo, stanna vid kontrollerna och faktiskt dricka blåbärssoppa. Efter tio år i spåret har han fortfarande inte gjort det.