Stefans resa från skidnovis till Vasaloppsprofil inspirerar och lär ut.

Det börjar inte i ett välvallat skidspår, utan i känslan av att inte höra hemma där. När Stefan Wilson till slut ändå ger sig in i Vasaloppets värld blir det början på något mycket större än ett lopp på nio mil.

När skidorna först betydde motstånd

Stefan Wilson är tv-makare, van att berätta andras historier. Barnprogram, sport, valvakor, tunga dokumentärer. Men berättelsen som kom att förändra honom själv börjar i något mycket mer trevande, i en barndom där skidor inte var en självklar del av livet.

Han beskriver hur han egentligen inte hade någon relation alls till skidåkning som barn. Först i mellanstadieåldern fick han prova, och det blev inte en sådan där gnistrande vinterupplevelse som biter sig fast av rätt skäl. Tvärtom. Det gick dåligt, och upplevelsen färgades av nedlåtande kommentarer och skratt. Han blev väldigt ledsen. Det blev en erfarenhet som snarare stängde än öppnade dörren till sporten.

Kanske är det just därför hans senare väg mot Vasaloppet känns så ovanlig. Inte som en rak idrottsresa från ungdomsår och klubbstuga, utan som ett försök att ta sig tillbaka till något som en gång kändes främmande. Och i hans fall också att göra det offentligt, inför publik.

Från idé till nio mil

Fem år efter att idén först väckts lyckades han få igenom tv-serien Stefan på glid på SVT. Upplägget var lika enkelt som obarmhärtigt. En vuxen nybörjare skulle lära sig åka skidor och ta sig an Vasaloppet. Serien följde hans utveckling, men också allt det där som inte går att klippa bort, den dåliga konditionen, bristen på stadga i kroppen, teknik som inte sitter och tvivlet som hinner ikapp när avståndet är 90 kilometer.

Det är lätt att i efterhand se målgångar och erfarenhet. Men när Stefan räknar sitt facit låter det fortfarande nästan lite förvånat: åtta stycken nio milare, varav fyra klassiska Vasalopp. Dessutom varianterna under covidperioden, när loppet fick andra former och han också tog sig an VasaKet. Vägen dit har inte varit spikrak eller vacker. Snarare full av nötning, nybörjarmisstag och ett envist beslut att fortsätta.

Han återkommer till att Vasaloppet är något särskilt just därför att det är så välkänt, så laddat, så stort i folkmun. Ett lopp som nästan alla i Sverige har en bild av, oavsett om de själva stått på ett par längdskidor eller inte. Att ta sig an det utan självklar bakgrund blir därför inte bara en fysisk utmaning, utan också en uppgörelse med den egna självbilden.

När kroppen sa ifrån

Efter sitt första Vasalopp kom kvittot. Inte i form av en medalj eller en snygg sluttid, utan i kroppen. Stefan beskriver hur han är typ svimfärdig direkt efteråt. En läkare får titta till honom. Han spyr, får feberfrossa och kan sedan inte gå ordentligt på flera veckor. Det är en skildring utan hjältefilter, mer rå än heroisk.

Just där, i det fullständiga uttaget, verkar också en viktig insikt ha landat. Han pratar om vad som händer när man tar sig an utmaningar som på pappret känns övermänskliga. Då går det att upptäcka nya sidor hos sig själv. För honom blev Vasaloppet inte bara ett lopp han klarade, utan ett bevis på att han kunde stå ut längre, pressa sig mer och komma ut på andra sidan som en annan människa.

Det är därför Eldris, den sista kontrollen före Mora, betyder så mycket för honom. Sista kontrollen, sista stora mentala markören innan repet inte längre är hotet utan målet är nära. Han beskriver den som emotionell. Den som varit ute länge i spåret vet varför. Där börjar slutet på riktigt att kännas. Inte som en tanke, utan i kroppen.

Att börja om från grunden

Erfarenheten har inte gjort Stefan högtravande. Snarare tvärtom. När han talar om skidåkning återkommer han till grunderna, det enkla, nästan avskalade. Han börjar ofta sina pass utan stavar. Först balans, rytm och känslan i skidåkningen. Sedan allt det andra. Det är så viktigt att jobba med grunderna, säger han, och man hör att rådet är framvuxet ur många timmars egen kamp.

I dag har han tagit den erfarenheten vidare tillsammans med Maria Larsson. De driver skidläge, två läger i januari och februari, öppna för alla nivåer, nybörjare och lite mer vana. Det finns något fint i den rörelsen. Från den där pojken som blev ledsen i sin första skidupplevelse till en vuxen åkare som försöker göra tröskeln in i sporten lägre för andra.

Kanske är det också där Vasaloppets djupaste avtryck i honom blir tydligast. Inte bara i antalet genomförda lopp, även om åtta nio milare säger en hel del. Utan i sättet han talar om vad utmaningar kan göra med en människa. Skidorna blev till slut inte ett test han måste överleva, utan ett språk för tålamod, ödmjukhet och utveckling. Ett sätt att förstå sig själv, kilometer för kilometer.