Erik Tibergs inspirerande och humoristiska kamp mot Vasaloppets utmaningar.

Det börjar långt före startskottet, i ett beslut som egentligen handlar om något större än skidor. När Erik Thiberg berättar om sina två Vasalopp blir det en historia om regn, energibrist och den märkliga kärlek som kan växa fram just där det är som som tuffast.

Ett beslut som blev kvar

Erik Thiberg kommer från Dalarna, men livet finns i Linköping. Han är musiklärare, poddare och en person som verkar trivas i skärningspunkten mellan det pedagogiska och det nördiga, där detaljer får ta plats utan att allvaret blir för högtidligt. Innan skidåkningen fanns annat i kroppen, bland annat en bakgrund i fotboll, men Vasaloppet var inte något som bara rullade in av sig självt.

I stället börjar allt med ett uppvaknande 2013. Han beskriver hur viktuppgången blev ett konkret tecken på att något behövde förändras, och svaret blev lika enkelt som kompromisslöst. "Jag tog ett livslångt beslut att jag ska träna två timmar i veckan för resten av mitt liv... och så tog jag ett beslut att nu ska jag åka och köpa längdskidor."

Det finns något av vardagsradikalitet i ett sådant beslut. Inget pampigt, inget löfte om toppresultat. Bara regelbundenhet. Men ur det växer också en tydlig riktning. Inför sitt första Vasalopp 2015 tränar han hårt, med rullskidor och återkommande intervaller, med stakmaskinspass som biter och en ambition som snabbt blir skarpare än bara att ta sig i mål.

När vädret gör sitt eget lopp

Så kommer de där åren. 2015 och 2016. Två lopp som senare ska beskrivas som bland de blötaste i modern tid. Regn, tunga förhållanden, kyla som kryper in på ett annat sätt än i torra minusgrader. För den som står vid sidan av kan det låta som dåliga minnen. För Erik blir det snarare årtal som fastnar i kroppen.

Han talar om Vasaloppet med en blandning av ömhet och realism. Det är inte romantiskt i betydelsen vackert hela tiden. Snarare välorganiserat, nästan förbluffande genomarbetat. "Det finns ju inget lopp som är så väloljat där man inte behöver tänka... det är bara att läsa all instruktion och få allt serverat." Just därför blir det också tydligt att det verkliga jobbet ändå måste göras av den som åker.

Någonstans där finns också tävlingsmänniskan. Erik hade siktet inställt högre än att bara fullfölja. Han säger själv: "Jag hade en ambition att klara mig, ta mig till led två med löste inte ens led tre... jag har fortfarande inte lyckats med att ta mig till led två." Ambitionen finns kvar, men den har fått sällskap av respekt. För väder, för bana, för hur lite som krävs för att ett lopp ska tippa över från kontroll till kamp.

När energin tar slut

Det är en sak att träna hårt inför ett långlopp. En annan att förstå vad 90 kilometer faktiskt gör med kroppen när timmarna går. För Erik blev en av de största lärdomarna brutal i sin enkelhet. Han hade inte ätit tillräckligt.

"Jag hade kort och gott ätit alldeles för lite under loppet... låg på glykogen och alltså hade inga förutsättningar att ta i längre." Det är en erfarenhet som många långloppsåkare känner igen, den där punkten när kroppen inte längre förhandlar. Det går inte att vilja sig igenom hur mycket som helst när tanken är tom.

Samtidigt är det just här hans sätt att tänka blir så tydligt. Inte storvulet, mer handfast. När det blir riktigt tungt försöker han sätta lidandet i proportion till något ännu värre. "Det det vad som än händer nu så är det inte värre än att ligga och kräkas på alla fyra liksom." Det är ett rått och nästan komiskt perspektiv, men också ett sätt att stå ut. Att avdramatisera det som pågår mitt i dramat.

Efteråt blir lärdomen enkel att formulera och svår att glömma. I Vasaloppet räcker det inte att vara tränad. Man måste ha en energiplan som håller när omdömet blir sämre, när händerna är kalla och kontrollerna kommer som öar i ett väldigt långt arbete.

Skidorna, humorn och det egna sättet

Alla som fastnar för längdskidor hittar till slut sitt eget område att nörda ner sig i. För Erik blev det också utrustningen, men på ett sätt som går emot mycket av den traditionella vallalogiken. Han älskar att valla, säger han, men upptäckte samtidigt att vägen till bättre skidor inte alltid gick genom mer jobb.

"När jag började åka utan glidvalla alltså, jag älskar ju att valla... men jag hade ju aldrig bättre skidor när jag gjorde det mot när jag blir... stålcykeln var ju ett ypperligt verktyg att hålla skidorna fräscha." Där någonstans växer stålcyklingen fram, inte som en teoretisk idé utan som ett praktiskt svar på en väldigt vanlig längtan: att få enkla, fungerande skidor.

Samma ton tar han med sig in i sitt Instagramkonto Skidpropaganda, där humor och pedagogik går sida vid sida. Det är sketcher, karaktärer och igenkänning, men också faktisk kunskap för den som vill förstå mer av sporten. Kanske är det där Eriks relation till Vasaloppet blir som tydligast. Han bär på ambition, frustration och minnen av lopp där nästan allt blev blötare och tyngre än väntat. Men han bär också lusten att fortsätta förklara, skratta och prova sig fram. Som om själva kärnan i skidåkningen finns där, i viljan att lära sig något av det som gjorde ont.