Tre Vasaloppssegrar, rivalitet och lagbygget som tog vid efter karriären.

Det börjar inte i en segergest i Mora, utan i föreningslivet runt loppet. Lina Korsgren bär Vasaloppet med sig från barndomens klubbdagar utanför Falun till åren då hon till slut vågar säga högt vad hon vill göra där.

Vid sidan av spåret

Vasaloppet finns tidigt i Lina Korsgrens liv, innan resultaten, innan startleden, innan namnet börjar förknippas med segrar. Hennes första minne kommer från tiden då hon är liten och med Korsnäs IF Skidor, den lilla klubben utanför Falun där familjen är engagerad och där skidåkningen också är ett socialt sammanhang.

Det är där hon står vid en station och hjälper till att langa dricka. Ett barns blick på ett lopp som redan då verkar större än vardagen, men samtidigt helt invävt i den. Hon beskriver hur hela familjen fanns i skidåkningen, och det märks att Vasaloppet för henne aldrig bara blev ett arrangemang på avstånd. Det var något man deltog i, arbetade kring och levde nära.

Kanske är det också därför Evertsberg senare får en särskild plats i hennes egen Vasaloppskarta. Halva loppet, ungefär mittpunkten, platsen där teamet hade sitt camp och där hon själv ofta kände att loppet började på riktigt. Hon föredrar blanka skidor och tystnad i spåret, sådana där val som säger något om hur hon tar sig an nio mil. Koncentrerat. Rakt. Utan onödigt prat.

När den första planen sprack

Vägen mot långloppen var inte självklar. Lina kommer från den traditionella skidvärlden, gick skidgymnasium och hade länge blicken riktad mot sprint och distans. Som så många andra byggde hon sitt första stora mål inom den vanliga landslagsvägen, och för henne var VM i Falun 2015 ett sådant mål. Hemmaplan, sprinten, den tydliga drömmen.

Men hon nådde inte dit. Hon säger själv att hon inte var tillräckligt bra för att ta sig till VM, och i den meningen finns både besvikelsen och klarheten. När det stora målet försvann öppnades också något annat. Långloppen blev nästa väg, först genom SkiProAm, sedan vidare i andra team, innan hon och Gustav började bygga det som så småningom blev Team Ramudden.

Det låter i efterhand nästan logiskt, men i hennes berättelse finns skiftet som ett riktigt vägval. Att lämna en plan man trott på och ställa om till något annat kräver mer än form. Det kräver att man accepterar att karriären inte blev som man först hade tänkt, och ändå fortsätter. För Lina blev det inte en reträtt. Det blev ett nytt språk för samma driv.

Året då hon sa det högt

När den första Vasaloppssegern kommer är det inte bara kroppen som är redo. Det är också huvudet. Lina berättar att 2018 var första gången hon inför ett lopp sa att hon ville vinna Vasaloppet. Den meningen låter enkel, men i elitidrott är den sällan det. Att säga målet högt betyder att också stå kvar i det.

Hon hade, som hon beskriver det, jobbat hårt mentalt för att intala sig själv att hon kan bli en vinnare. Erfarenheten fanns redan där. Hon hade varit på pallen tidigare och hon låg länge tvåa under loppet, men utan att stressas av det. I stället fanns ett lugn, som om loppet äntligen mötte den bild hon hade hunnit bygga upp av sig själv.

Rollen hon oftare bar var annars en annan. I duellen med Britta Johansson Norgren såg hon sig mer som underdog. Det gav rivaliteten sin nerv. Lina beskriver konkurrensen som viktig, och ibland hård, och hon minns också förvirringen som kan uppstå i loppbilden. Ett år kom hon till Risberg och trodde att hon ledde, bara för att få höra att Britta var tre minuter före. Sådana ögonblick säger något om Vasaloppet på elitnivå. Det är taktik, kroppskännedom och osäkerhet på samma gång.

När hon senare vinner igen, 2020 och 2021, finns fler konkreta detaljer i minnet. Skidorna 2020, vallade av Gustav, som fungerade mycket bra. Den särskilda damstarten 2021, som hon upplevde som fantastisk och mer rättvis. Men den första segern bär ett eget ljus. Det var året då hon inte längre bara hoppades kunna vinna. Hon trodde det själv.

Efter målgångarna

Den aktiva karriären slutar inte i ett enda dramatiskt beslut, utan växer fram under en sista tid som är tyngre än de bästa åren. Lina berättar om mycket ont i ryggen, om sjukdomsproblem in i säsongen 2022 och om ett Vasalopp som inte blev som hon hoppats. Dagen efter vaknade hon med covid. Kroppen gav sina besked, ett efter ett.

Ändå är det inte bitterhet som dröjer kvar när hon ser tillbaka. Tvärtom. Hon säger att hon framför allt kände mycket tacksamhet. Tre segrar på nio starter var inget hon behövde springa ifrån eller jaga vidare på bekostnad av sig själv. Känslan efteråt verkar snarare ha varit att hon kunde lämna det med öppna händer.

Det betydde inte att skidåkningen försvann. Hon och Gustav hade redan drivit teamet i flera år under hennes aktiva karriär, och efteråt blev ledarskapet nästa tydliga kapitel. I Team Ramudden arbetade hon mycket med gruppdynamik och trygghet. Kärnan formulerar hon med en ovanlig tydlighet: man ska ha sin plats i teamet för den person man är, inte för resultatet.

Det är samma blick på idrotten som går att känna igen från början av hennes historia. Från klubben utanför Falun, från människorna runt stationen i spåret, till laget hon senare ville vara med och bygga. Prestationsmiljön skulle hålla, men människan måste få komma först. Och skidåkningen, den tänker hon inte lämna. Hon säger att hon nog aldrig kommer bli trött på den.