Från chipmiss i regnet till plats 245 i snöstormen.

I Sälen står Emil Gukild först som så många andra har stått där, med förväntan, mörker och ett lopp som fortfarande mest känns som en bild från tv. Några år senare vet han exakt hur nio mil kan låta i kroppen när allt går fel, och hur samma väg kan öppna sig igen.

Från tv-bild till egen start

Vasaloppet fanns länge på avstånd för Emil Gukild. Han hade sett loppet på tv, hört andra prata om det och förstått tyngden i namnet, men för honom var det ändå något nästan overkligt. Något svenskt, stort och lite svårgripbart. "För mig har Vasaloppet varit något mytiskt", säger han.

Till vardags kom han från en annan del av skidvärlden. Han hade arbetat som sportjournalist på NRK i många år, och när han började göra träningspodcast fick han plötsligt sitta med Anders Aukland vecka efter vecka. Där någonstans skiftade allting. Samtalen om träning och långlopp stannade inte i studion. De började flytta in i kroppen.

Sedan gick det fort. Petter Northug ringde och frågade om han ville vara med i ett skidlag. Emil lämnade NRK, började göra podcast med Therese Johaug och tränade så mycket längdskidor han kunde. Vintern 2023 till 2024 fick han, som han själv beskriver det, full övertändning på skidåkning. Han anmälde sig till Marcialonga, Birkebeinerrennet, Vasaloppet och flera seedningslopp. Då var loppet inte längre en tv-sändning. Då var det ett datum i kalendern.

Auklands råd var enkelt och handfast. För att klara nio mil måste man vänja sig vid nio mil. Långa pass, fyra till fem timmar, för att lära kroppen vad distansen kräver. Emil hade redan hittat sin identitet som åkare. Blanka skidor, stakning, lätt terräng. Diagonalåkning var inte hans starka sida. Just därför lockade Vasaloppet också. Det fanns mycket lätt terräng i spåret, mycket som passade honom, om han bara kunde hålla ihop hela vägen.

Morgonen som började fel

När han kom till Sälen inför debuten 2024 kändes allt större än väntat. Han var där flera dagar före start, bodde nära startområdet, testade skidor, följde vädret och tog in stämningen. Regnet gjorde platsen blöt och lerig, men känslan runt loppet bar något annat. Tradition. Tyngd. Nästan högtid.

Sedan kom startmorgonen, och med den ett misstag som är litet tills det händer just där. Emil och kompisen hade nummerlapparna med sig, men inte chipen. De släpptes inte in i startområdet och fick vända tillbaka. Stressen, regnet, vägen fram och tillbaka. När de väl kom rätt igen var platsen i startled 3 förlorad. I stället för att stå långt fram hamnade han bakom sitt eget startled.

Och ändå är det just där berättelsen om hans första Vasalopp får fart. För när starten går är allt större än kaoset som föregick den. Femton tusen människor, mörkret, ljudet, nerven. "Ingenting slår den starten i Vasaloppet", säger han. Anders Aukland hade gett honom ett råd på förhand: kör allt du kan den första kilometern på platten, skaffa dig position innan backen. Emil gjorde precis det. Under den första kilometern gick han från längst bak till längst fram i startled 3.

Det är också där något välbekant tar över. Kicken i att passera folk. Farten. Känslan av att vara stark. Han hade hittat sin terräng och sitt sätt att åka. Men över nio mil räcker det inte att känna sig stark när loppet är ungt. Man måste också vara det när loppet blir gammalt.

Hökberg och sammanbrottet

Efter den hårda öppningen fortsatte Emil att gå bra i de lättare partierna. Det gav mer självförtroende, kanske för mycket. Han beskriver själv hur han gick över sin förmåga i starten, och hur just den överfarten till slut kom tillbaka. Det blöta föret och regnet gjorde stakningen tung, särskilt på blanka skidor. Det som tidigare känts som ett flyt blev gradvis något annat.

Före Hökberg sprack han. Där, mitt i tröttheten, kom ännu ett konkret litet fel som gjorde allt värre. Han öppnade en gel men rev inte av plasten helt. När han skulle svälja följde plastbiten med och fastnade i halsen. "På Hökberg står jag och har plast i halsen", säger han. Det är en sådan detalj som låter nästan absurd efteråt, men som i stunden gör loppet väldigt litet. Inte nio mil, inte Mora, bara andningen, halsen, nästa rörelse.

Resten blev en transport i ren utmattning. Han minns att han tog sig över Auklandbron, in på upploppet och i mål. Där la han sig ned, tömd. Så sliten att han till och med råkade sticka sig själv i ögat med stavtaget. För en debutant som byggt upp loppet till något mytiskt blev mötet brutalt fysiskt. Efteråt tvivlade han på om han ens skulle åka igen.

Samtidigt hade något hänt. Han hade fått sin egen relation till loppet, inte som tv-tittare eller journalist, utan som åkare. Han visste var det hade brustit. Öppningen. Disponeringen. Vad kroppen tålde och inte tålde. Det var erfarenhet, på det hårda sättet.

Loppet som blev bättre ju längre det gick

När Emil kom tillbaka till Vasaloppet 2026 var mycket förändrat. Han var bättre tränad, mer systematisk och kvalificerad för startled 1. Den här gången gick han upp klockan tre på natten med campingstol och chip, och såg till att allt som hade blivit fel två år tidigare var under kontroll. Han hamnade längst fram i ledet. Men lugnare blev det inte för det. Det snöade kraftigt vid starten, och loppet öppnade i kaos på ett helt annat sätt än under regnåret.

Skillnaden låg i hur han tog sig igenom det. Han nådde högsta punkten på ungefär halva tiden jämfört med debuten. Uppe på toppen upptäckte han att högra stavtrinsan hade vridit sig efter att någon trampat på den. En annan åkare hjälpte honom att vrida tillbaka den. Han hade också vätskebälte med värmeslang, en liten praktisk detalj som säger något om hur mycket mer genomarbetad den här dagen var.

Men det viktigaste var känslan i loppet. Den gick åt motsatt håll. "Det var en helt motsatt upplevelse av 2024. Här började jag och tyckte att det var blottungt, och så blev det bättre och bättre och bättre." Där den första resan mot Mora handlade om att överleva, växte han nu in i loppet. Han hittade grupper, rytm och tålamod. Trots snövädret och trots problem under vägen blev loppet starkare för varje mil.

När han kom till Mora var det inte bara med en bättre placering, plats 245, utan med något som betydde mer. Han kallar Vasaloppet 2026 sin bästa prestation på skidor. Och när det blir som tyngst bär han med sig det mentala knep han lärt av Anders Aukland: att påminna sig om att det här är stunden man har tränat för. "Nu har du möjligheten." Sedan bryter han ner allt. Nästa kontroll. Nästa drickstation. Nästa gel. Så ser vägen framåt ut när nio mil måste göras möjliga igen.