Frida Södermark om åtta Ultravasor, tålamod och konsten att ta sig i mål.

Det är fortfarande mörkt i Berga by när Frida Södermark tänker tillbaka på starten. Facklorna lyser längs vägen, backen väntar direkt, och någonstans där börjar också hennes egen berättelse om varför hon fortsätter att återvända till Vasaloppsarenan.

Från kollegornas mil till ett liv i ultra

Löpningen kom inte som en självklar del av livet från början. Frida Södermark var gymnasielärare i grunden, och det var först när några på jobbet skulle springa ett motionslopp på milen som hon själv började. Därifrån gick det fort. På åtta månader hade hon tagit sig hela vägen upp till maratondistans.

Det fanns något i den där rörelsen som passade henne. Gemenskapen, ansträngningen, känslan av att kroppen tålde mer än hon först trott. När hon själv sätter ord på vad som driver henne gör hon det med en rad som förklarar mycket: hon är löparen som samlar på upplevelser, och ju längre man springer, desto fler upplevelser får man på köpet.

År 2011 gjorde hon sin bästa maratontid. Då bodde hon i Berlin, och det var också där någon ställde frågan som skulle flytta henne vidare mot något annat. Anders Alkaj undrade om hon skulle komma och springa SM på ultradistans. Frida blev nyfiken. Hennes egen hållning var enkel och orädd: det värsta som kan hända är att man inte behöver göra det igen.

Året därpå sprang hon SM i ultralöpning, vann och kom med i landslagsgruppen. Sedan dess har hon sprungit närmare 70 ultralopp och varit med i VM fyra gånger. Men det hon återkommer till är inte bara resultaten. Det är den där första nybörjarens frihet, när ingen förväntade sig något och hon själv mest ville se vad som fanns på andra sidan maraton.

När Vasaloppssträckan blir verklig

Ultravasan drog i henne tidigt. Frida minns det som den första stora ultratävlingen, med prispengar och ett proffsigt arrangemang redan från början. För en relativt ny ultralöpare blev det ett lopp man ville vara med i. Första gången tror hon att hon kom fyra, men placeringen är bara en del av minnet.

Det starkaste sitter i själva platsen. Att få springa en sträcka hon tidigare bara sett på tv under Vasaloppet. Kontrollerna fanns redan i kroppen som namn och bilder, och plötsligt låg de där på riktigt, som något att ta sig igenom med egna ben. Det är den förskjutningen som gör Vasaloppsarenan speciell för henne, från tv-bild till fysisk erfarenhet.

Starten i Berga by hör till det hon bär med sig tydligast. Solen har inte gått upp när man kommer till starten, säger hon, och det är facklor längs vägen. Morgonen är kall, stämningen tät, och loppet börjar med en uppförsbacke som direkt kräver sitt tålamod. Man är på väg in i något långt innan dagen ens hunnit bli dag.

Samtidigt är det just där hon ser något som är större än placeringar. Ultra, som hon beskriver det, är ovanligt inkluderande. Alla som gör ett långt lopp är lika bra, oavsett om man kommer först eller sist i mål. I Ultravasan blir den tanken konkret. Den sista löparen i mål får också lagerkrans.

Att springa sitt eget lopp

Erfarenheten har lärt Frida Södermark att Ultravasan inte belönar den som stressar upp sig av fel saker. Hon beskriver sig själv som en jämn ultralöpare i grunden, men just det här loppet går inte att springa jämnt från start till mål. Den första delen är för teknisk för det.

Hon säger det rakt ut: hon är absolut inte någon bra teknisk stiglöpare. Hennes styrka finns någon annanstans. På vägpartierna, när loppet har satt sig, när andra börjar bli slitna och hon själv kan hålla ihop sitt steg. Min styrka är vägen. Det är inte stigen.

Den insikten blir också en taktik. När det går långsamt i skogen tidigt i loppet vet hon att hennes delar kommer senare. I stället för att jaga andras tempo accepterar hon det som inte är hennes starkaste terräng och väntar på sina partier. Det är ett sätt att springa som bygger mer på självkännedom än på prestige.

Och det är kanske också därför hon talar så lugnt om långa lopp. För henne handlar en ultra inte främst om ett visst tempo. Det handlar om att ta sig runt, att få i sig energi, att hålla huvudet samlat och att inte göra loppet större än det behöver vara.

Viljan att alltid ta sig till Mora

Åtta Ultravasor betyder inte åtta problemfria dagar. Frida berättar också om åren när det har strulat, om skadad axel efter en cykelvurpa i Frankrike, om magproblem och om lopp där förutsättningarna har gått sönder längs vägen. Ändå fortsätter hon tillbaka. Det säger något om relationen till just det här loppet.

Hon beskriver en av sina tydligaste styrkor utan omsvep: man kan sätta alla sina pengar på att hon går i mål. Den egenskapen har också haft betydelse i mästerskap, där lagtävlingen räknar de tre snabbaste och där stabilitet kan vara lika värdefull som spets. Att fullfölja är inte en reservplan för henne. Det är en del av identiteten som löpare.

När loppet blir för stort gör hon det mindre. Hon tänker på nästa kilometer, och kanske en till. Ibland nästa energistation. Inte hela vägen till Mora på en gång, utan det som ligger precis framför. Hon vet också hur det skulle kännas att bryta och sedan se andra gå i mål. Den känslan vill hon inte bära med sig hem.

Blicken framåt stannar ändå inte vid nästa startlinje. Frida ska tillbaka till Ultravasan och vill minst komma upp i tio lopp, men hennes verkligt stora mål ligger längre bort än så. Springa genom hela livet, det är hennes vision och hennes stora mål. Det är där allt landar, i rörelsen som får fortsätta.