Dubbelvinnaren Amanda Bohlin berättar hur Cykelvasan förändrade hennes karriär.

Det börjar med en känsla av att ha hittat rätt. En lånad mountainbike, stigar som kräver beslut hela tiden och ett lopp mellan Sälen och Mora som snart ska bli mycket mer än ännu en tävling i kalendern.

När cyklingen blev rätt

Amanda Bohlin kommer till Cykelvasan från ett annat idrottsliv. Hon hade satsat på kortdistanstriathlon på heltid, men någonstans under åren 2017 och 2018 började känslan smyga sig på att det inte fanns så mycket mer att hämta där. Lust kan försvinna långsamt. Sedan kan den komma tillbaka på ett ögonblick, fast i en annan form.

Runt årsskiftet 2018 till 2019 får hon låna en mountainbike av en butik som sponsrade henne. Där händer något. Hon beskriver hur sporten gav en annan känsla, mer lek, mer problemlösning, mer närvaro ute på stigarna. "Jag blev helt förälskad." Det är ett enkelt konstaterande, men i hennes berättelse låter det som ett skifte som går att känna i kroppen.

Sedan följer åren då mycket ska få plats samtidigt. Pandemin gör att tävlingarna blir färre. Hon börjar plugga till kiropraktor, och hemma finns också jobbet att återvända till. När hon berättar om sitt liv låter det aldrig som att cyklingen står ensam. Hon jobbar fortfarande som kiropraktor när hon är hemma, och tillsammans med sin mamma driver hon ett gym. Elitsatsningen växer fram mitt i ett vanligt arbetsliv.

Regnet i Sälen

Första gången Amanda Bohlin kör Cykelvasan är 2023. Hon minns regnet. Inte som ett besvärligt inslag i kanten av loppet, utan som något som satte tonen för hela dagen. Det hade regnat kraftigt, berättar hon, och enligt hennes egen bild stod starten under vatten.

Just den typen av förhållanden skrämmer henne inte. Tvärtom. "Jag hanterar regn väldigt mycket bättre än många andra bland mina konkurrenter." Det säger också något om hennes sätt att tävla. Hon gillar när det går hårt från början. Den nya startbacken, som cyklisterna sedan 2023 delar med skidåkarna, blir därför mer än en transportsträcka. Där börjar loppet spricka upp. Där måste man vara med.

Hon hade bestämt sig för att köra Cykelvasan det året. Sedan vann hon. Någon vecka senare vann hon också SM. När hon ser tillbaka på det är det inte svårt att peka ut vändpunkten. "Cykelvasan var det som vände på allting." Det som hade varit en satsning på skoj blev något annat. Mer skarpt. Mer på riktigt. Vid intervjutillfället sitter hon i Dolomiterna i Italien och kör världscupen i mountainbike maraton. Vägen dit går genom de där milen mellan Sälen och Mora.

Att göra loppet till sitt

Amanda Bohlin talar om Cykelvasan med respekt för det speciella formatet. Det är mountainbike, men också något annat. Här möts landsvägscyklister, mountainbikecyklister och gravelåkare i samma svenska klassiker till lopp. Det går att köra fort på grusvägarna, men det går också att förlora allt på fel plats, i fel ryck, i en backe där man tvekar en sekund för länge.

Hennes egen idé är tydlig. Loppet måste göras till hennes. Första gången hon vann kom en grupp tjejer loss i första backen. De fick lucka tidigt, och därifrån började ett annat lopp än det som pågick bakom dem. "Första gången jag vann kom vi loss i första backen. Sedan körde jag solo resten av hela loppet."

Andra segern såg annorlunda ut. Då kom hon loss tillsammans med Leila. De samarbetade hela vägen fram till mål, innan segern avgjordes i en spurt. Två segrar, två olika upplösningar, men samma grundtanke. Första backen betyder något. Rätt grupp betyder något. Och när luckan väl finns gäller det att våga tro på den.

Kanske är det därför hon också återkommer till Evertsberg som favoritkontroll. Det är, som hon beskriver det, ofta där det börjar hända saker i loppet. Cykelvasan är lång, men den står sällan still. Den byter form längs vägen.

Smärtan, stödet och vägen till Mora

Bakom en individuell prestation finns nästan alltid någon mer. När Amanda får frågan om vem hon helst skulle cykla Cykelvasan med, om det inte handlade om att tävla, väljer hon sin mamma. Svaret kommer varmt och självklart. "Min mamma följer mig överallt i hela världen och hjälper mig mycket." Hon kan inte så mycket om cykling, säger Amanda, men hon finns där ändå. Det är den sortens hjälp som inte går att mäta i watt.

Samma jordnära ton finns i hennes råd till den som ska köra loppet för första gången. Behåll lugnet. Stressa inte bort dig i början eller i backarna. Ät och drick hela vägen. Hon berättar att hon själv knappt visste hur langningsstationerna eller målrakan såg ut första gången. Det går inte alltid att kontrollera allt i förväg i ett A till B-lopp. Då får man i stället ta nästa del, och sedan nästa.

När det gör ont arbetar hon på samma sätt. Dela upp loppet. Tänk inte på hela distansen på en gång. Och påminn dig om något enkelt, nästan avväpnande. "Det tar faktiskt slut." Den meningen rymmer mycket av hennes sätt att se på Cykelvasan. Smärtan finns där, men den är inte oändlig. Man har själv valt att stå på startlinjen. Sedan gäller det att fortsätta hela vägen till Mora.