Från brutal debut till tre segrar, Emilie Fleten om huvudet bakom nio mil.

När Emilie Fleten pratar om Vasaloppet går det att höra hur loppet har flyttat in i henne, kilometer för kilometer, kontroll för kontroll. Det börjar i tvivel och panik, och slutar i en stilla visshet som inte kommer förrän inne i Moraparken.

När nio mil slog tillbaka

Relationen till Vasaloppet börjar inte med kärlek vid första ögonkastet för Emilie Fleten. Den börjar med en stum känsla av att ha missförstått allt. Hennes första lopp 2020 blir, som hon själv säger, ett brutalt möte. Nysnön gör det tungt, fältet är svårt att läsa och tröttheten kommer på ett sätt hon inte varit beredd på.

Hon hade gått in i loppet med förväntningar, men kommer ut ur det med en annan sorts kunskap. "Jag var inte helt mentalt förberedd på vad jag gav mig in på", säger hon. I efterhand ser hon det tydligt. Det handlade inte bara om formen, utan om att hon hade underskattat vad Vasaloppets nio mil kräver av huvudet.

Hon hade inte ens tagit sig tid att gå igenom banprofilen ordentligt. Det låter nästan ofattbart när hon berättar det nu, som en liten detalj som i själva verket säger mycket. Vasaloppet går inte att möta svepande. Det måste studeras, delas upp, förstås. För Emilie Fleten blev den insikten början på en annan relation till loppet.

Evertsberg och de små stegen uppåt

Utvecklingen går att räkna i placeringar. Nia första året, sexa året därpå, trea året efter det. Emilie Fleten beskriver det själv som att hon tog tre steg upp varje år. Det är en konkret kurva, men bakom siffrorna finns också något annat, ett växande lugn inför vad loppet faktiskt är.

När hon närmar sig toppen av damfältet har hon också börjat närma sig banan på ett nytt sätt. Inför ett av loppen bor hon i Evertsberg en hel vecka och tränar på delar av sträckan. Det ger henne, som hon säger, en helt annan bild av loppet. Evertsberg återkommer flera gånger när hon berättar, som favoritkontroll, som platsen där hon bodde inför en seger, som en trygg punkt mitt i allt det långa.

Bytet till Team Ramudden blir också betydelsefullt. Där finns Lina Korsgren, först som den dominerande åkaren Emilie jagar, sedan som teamchef och viktig person i hennes utveckling. Loppet blir mindre mystiskt och mer läsbart. Hon börjar se rytmen i det, förstå var tålamodet behövs och var hon kan använda sina egna styrkor.

Det är också här hennes sätt att tänka blir tydligare. Hon vill inte åka som någon annan. Senare i samtalet säger hon att tipset är att hitta sin inre motivation och bygga på sina egna styrkor. Det låter enkelt, men i hennes berättelse kommer de orden ur många mil av prövning.

Panik i starten, kamp hela vägen in

När den första segern väl kommer börjar den i kaos. "Det tog väl tio sekunder, sedan ramlade jag." Starten som alla har laddat för så länge håller på att försvinna framför henne direkt. Hon ser fältet komma emot sig och känner en panik hon sällan har känt i ett skidlopp.

Ändå händer något i den där första backen. Hon jagar sig tillbaka, meter för meter, och när hon kommer över toppen ligger hon plötsligt trea. Loppet som nyss såg förstört ut är öppet igen. Före Risbergsbacken har hon tagit in på ledningen, och vid Evertsberg har hon skaffat sig lucka. Det är fortfarande långt kvar, men hon befinner sig nu i den position alla vill åt och som samtidigt kan vara den mest utsatta av alla.

Sedan kommer nästa slag. Med ungefär femton kilometer kvar börjar hon kräkas. Hon berättar öppet att det är något hon har haft problem med i lopp, en kombination av hård press, stakrörelsen och mycket socker i kroppen. Det går att föreställa sig hur den sista delen mot Mora smalnar av till ren överlevnad, beslut för beslut, stavtag för stavtag.

Trots ledningen vågar hon inte tro fullt ut. Hon hade aldrig vunnit ett lopp tidigare, och osäkerheten följer henne hela vägen. "Det var först när jag kom in i Moraparken som jag kände att den segern var min." Där, och inte tidigare, släpper något. Först där blir Vasaloppet hennes lopp på riktigt.

Stark i huvudet och kroppen

Den första segern förändrar inte bara resultatlistan. Den förändrar hur Emilie Fleten ser på sig själv. Hon beskriver den som förlösande, att få vinna sitt första skidlopp och göra det i det största loppet. Efter det börjar hon inte bara tänka att hon kan följa ett lopp, utan att hon också kan vinna och styra det.

Det märks i hur hon talar om senare Vasalopp. Inför 2024 har hon ryggproblem veckan före start. Lina Korsgren masserar henne varje dag och de tejpar ryggen. Ändå beskriver hon loppet som sitt bästa mentalt. Smärtan finns där, men fokus är renare. Hon vill bara vara i det och pressa sig hårt.

Och så kommer den senaste segern, med snöfall som hon ser som en fördel, trots att starten blir stökig och hon tappar position långt ute till vänster. Vid ett tillfälle är hon runt fyrtio sekunder bakom täten eftersom det står stilla. Hon jobbar sig tillbaka, kommer upp i loppet och avgör senare vid Oxberg, där luckan först är tjugo sekunder och sedan växer.

När hon till sist pratar om vad som bär henne, återvänder hon till orden hemifrån. "Mamma har alltid sagt till mig att man måste vara stark i huvudet och kroppen." Det är den meningen hon tar fram när hon börjar bli sliten. Och kanske är det just där hela hennes Vasaloppsresa finns, från den första chocken till förmågan att stå kvar i allt som loppet kräver.