Anna delar mentala knep som hjälper dig ta dig i mål i Vasaloppet

Det börjar som det ofta gör i Vasaloppets värld, med en idé som låter större än vardagen och nästan lite orimlig. Nu ser Anna-Karin Mikkelä tillbaka på åren i spåret som en resa genom motstånd, envishet och de där ögonblicken då ett lopp avgörs i huvudet lika mycket som i kroppen.

När skidåkningen fastnade

Anna-Karin Mikkeläs väg in i Vasaloppsspåren börjar med ett gemensamt beslut bland vänner. I mars 2017 bestämmer de sig för att göra Tjejklassikern, trots att de, som hon själv beskriver det, inte var tränade alls någon av dem ordentligt. Först skulle ett år användas till att komma i gång. Sedan väntade Tjejvasan 2018.

Det blev ingen mjuk introduktion. Första försöket blev ett sådant lopp som sätter sig kvar i kroppen, inte för triumfen utan för att allt tog stopp. Hon "Åkte så gott jag kunde... kom till Hökberg... och fick bryta." Där, i besvikelsen, händer också något annat. Skidåkningen släpper inte taget.

Det är kanske det som återkommer i hennes berättelse. Att ett brutet lopp inte behöver vara slutet på något, utan början. Hon fortsätter att åka. Tjejvasan fler gånger, Kortvasan, Öppet Spår och senare också Vasaloppet. Hon talar om Vasaloppsarenan med en särskild sorts tillgivenhet, som om vissa platser där ute har fått egna personligheter.

En av dem är Risberg. "Jag tror nog ändå att det är Risbergskontrollen, dels för att Risbergsbacken är avklarad..." säger hon, och i den meningen ryms mycket av hennes sätt att se på loppet. Inte bara kilometer och tider, utan lättnaden efter ett motlut, minnena som sitter kvar och känslan av att ha tagit sig igenom ännu en svår passage.

Dagen då allt blev tungt

Vasaloppet 2023 blir ett prov på just det där. Inte den högtidliga drömversionen av nio mil, utan en dag med dåliga förutsättningar och seg kamp. Anna-Karin beskriver det som ett ganska spårlöst lopp. Det är blött. Det är mycket folk. I Risbergsbacken trillar människor åt höger och vänster. Flytet försvinner, kraften går åt till att hantera underlaget och stämningen i kroppen börjar skifta.

I sådana lägen krymper världen. Ett långt lopp blir plötsligt mycket längre. Tankarna blir tröga, kroppen svarar motvilligt och det som nyss var ett mål blir till en förhandling. Ska hon verkligen fortsätta. Orkar hon. Vill hon.

Det är då hennes kanske viktigaste Vasaloppslärdom tar form. Inte som en stor uppenbarelse, utan som en liten omformulering mitt i tröttheten. "Men vänta, jag ska inte bryta, jag ska byta bara ... mindsetet..." I hennes berättelse låter det nästan enkelt, men enkelheten är poängen. Hon tar bort det definitiva ordet och ersätter det med något rörligt. Inte bryta, utan byta.

Det blir ett sätt att överleva loppet utan att lura sig själv. Hon förnekar inte att det är jobbigt. Hon försöker bara hitta en ny ingång till samma situation. En annan tanke. En annan rytm. En ny chans fram till nästa kontroll.

Energin som väntade vid kontrollen

Det mentala bytet får snart sällskap av något väldigt konkret. Lite koffein i kroppen. Torra strumpor i stället för blöta. Sådant som kan låta litet utifrån men som i ett långt lopp kan förändra hela upplevelsen av att vara i sin kropp.

Sedan kommer ännu en viktig punkt på hennes karta. FK Helsingborgs kontroll. Den betyder mer än bara ett stopp. Den är förknippad med omsorg, igenkänning och med något som faktiskt ger kraft. "FK Helsingborg har sin kontroll... där får jag energi." Där finns ljumna plättar med sylt och grädde, coca cola och den där känslan av att bli uppfångad en stund innan man ska ut igen.

Det är också här hennes berättelse blir så tydlig i sin vardaglighet. Vasaloppet avgörs inte alltid av de stora gesterna. Ibland är det just detta som håller ihop allt. Att få byta strumpor. Att få i sig något. Att någon har förberett en plats där man kan hämta andan. Det praktiska och det mentala går ihop.

Efteråt låter det nästan självklart, men under ett pågående lopp är det sällan självklart. Då är varje beslut fysiskt. Varje kontroll ett delmål. Och varje liten förbättring kan vara skillnaden mellan att falla djupare in i motståndet och att faktiskt börja åka igen med lite lättare steg.

Att göra plats för fler

Ur den egna erfarenheten växer också något större än den personliga prestationen. När Anna-Karin talar om initiativet Vasaloppet för Margit handlar det inte främst om resultatlistor, utan om trösklar. Om vilka som känner att de får finnas i den här världen, och vilka som tvekar vid kanten.

"Vi var tre stycken som hittade varandra på Instagram... för få kvinnor som åker Vasaloppet." Där börjar det. En frustration, men också en vilja att göra något av den. Initiativet dras i gång i mars 2022, året då det var hundra år sedan Margit Nordin, den första kvinnan som åkte Vasaloppet, gjorde sin färd. Tanken är enkel och kraftfull: att få fler kvinnor att åka, och att hjälpas åt längs vägen.

Det arbetet har fått konkreta former, med läger och gemensamma aktiviteter, bland annat i Bruksvallarna, och ett 10-kilometerslopp utan tidsramar, bara för att det ska vara kul och för gemenskapens skull. Det säger något om hur Anna-Karin ser på skidåkningen. Den är personlig, absolut. Men den blir rikare när den delas.

Kanske är det därför hennes historia stannar kvar. För att den inte bara handlar om att stå ut, utan om att fortsätta vara nyfiken på vad som kan bära en framåt. En vän. En kontroll. Ett nytt sätt att tänka. Eller en enkel mening, formulerad i rätt stund, när allt ser ut att gå sönder.