Från spontan debut till plats 207, en rå resa genom Vasaloppet.

Det börjar nästan som ett infall, med en startplats köpt i sista stund och en ensam resa mot ett lopp som egentligen borde vara för stort. Sedan händer det som ibland bara händer i Vasaloppsspåret: någonting tar fäste och vägrar släppa.

Längst bak i led 10

Vasaloppet har funnits där länge i Anton Rajalaksos liv, som en återkommande bild hemma från uppväxten i Smedjebacken. Första söndagen i mars satt pappan framför tv:n med kaffet klart, och då bytte man inte kanal. Men det skulle dröja innan loppet blev hans eget.

När Anton till slut ställer sig på startlinjen är det inte efter år av målmedveten satsning. Tvärtom. Han har köpt sin startplats till Vasaloppet 2022 bara två veckor före loppet och inte stått på ett par längdskidor på 15 år. Han åker dit ensam och ber nästan om att få börja så långt bak det bara går. "Ställ mig längst, längst, längst bak i led 10."

Det första loppet blir något annat än tid och placering. Han tar sig hela vägen till Mora, runt plats 6157, och när målportalen kommer närmare händer något som överraskar honom själv. "När jag såg målgången så började jag grina." Det är inte resultatet som träffar honom, utan att han faktiskt har klarat det. Ett spontant beslut har plötsligt blivit ett minne som sätter sig djupt.

När allt blir allvar

Efter debuten går det inte att riktigt backa ur. Anton börjar titta på Adam Stens vlogg, köper ett par stakskidor och testar hur långt nyfikenheten kan bära. Ett seedningslopp i Moraloppet ger led 2 där, och resultaten i Vasaloppet börjar röra sig snabbt uppåt. Först runt 1800, sedan 416, sedan ännu längre fram.

Han tror på coachning, delvis för att han burit med sig det från andra idrotter och från en tidigare satsning på fitness. Till slut mejlar han Adam Sten. Det han söker är inte inspiration i största allmänhet, utan struktur. En plan. Någon som kan rikta all den där viljan åt rätt håll.

Utvecklingen går fort, nästan för fort för att se rimlig ut utifrån. Men den bygger på just det där, på att spontaniteten får sällskap av disciplin. På några år går resan från led 10 till en plats långt fram i fältet. Han sammanfattar den själv enklast: "Från 6157 till 207."

Säsongen som sprack och höll ändå

Det märkliga är att Antons starkaste Vasalopp växer fram under en säsong som gång på gång ser ut att rasa. Först covid, 4,5 vecka utan träning. Sedan en fest i Falun, en axel som varit ur led och en spricka i axeln. Från juni till november kan han inte använda överkroppen för rullskidor eller styrketräning. "Det har ju inte varit en dans på rosor."

När han väl kan börja om gör han det med full kraft. I november åker han till Orsa och tränar mycket på snö, omkring hundra mil på tre veckor. Det är som om han försöker ta igen allt på en gång. Men motgångarna fortsätter. I Kraftloppet kraschar han och stukar tummen. I starten på Moraloppet blir det masskrasch och en stav går av, den andra knäcker han själv i frustrationen. I Billingenloppet går skidorna av två kilometer in.

Det är en sådan vinter som normalt äter upp både form och självförtroende. Men för Anton händer också något annat. Allt som gått snett tar bort en del av pressen. När Vasaloppet till sist kommer står han där utan den vanliga låsningen. "Jag hade liksom ingenting att förlora."

Där loppet öppnar sig

Målet inför årets Vasalopp är tydligt, topp 250. Förutsättningarna är inte självklara. Det är nysnö och skidorna går tungt i början, precis som vallaren Roger har förvarnat om. Men beskedet han fått är också att loppet ska bli bättre ju längre det går, och Anton håller sig kvar. Han märker att han fortfarande är med bland åkare han inte alls hade räknat med att ligga runt. "Här är ju killar liksom med elitledsväst runt omkring mig."

Sedan kommer vändningen. Efter hand börjar skidorna svara bättre, glidet kommer och han kan börja plocka placeringar. Från högsta punkten ligger han runt plats 287, men in mot Mora händer något i både kropp och huvud. Tillsammans med Rickard Bergengren blir sista delen av loppet också en fråga om lagkänsla. "Nu ska vi köra Anton. Nu kör vi."

När han går i mål som 207:a är det förstås ett resultat, ett stort sådant. Men berättelsen slutar inte där. För Anton har skidåkningen hunnit bli större än en placering. "träningen är ju min medicin", säger han. Den har blivit ett sätt att hålla riktning, att välja morgnar med rullskidor framför sena nätter, att hitta människor att träna och tävla med. Och kanske är det just därför han redan ser vidare. "Jag känner att jag inte är. Klar än. På långa vägar."