Från tv-spel till Öppet spår: en nybörjares mentala berg-och-dalbana.

Det börjar som en inflyttningspresent och slutar som något mycket större. I spåren mellan Sälen och Mora upptäcker Pontus "Frolle" Frostvik att Vasaloppet inte bara mäter ben och armar, utan också vad som händer i huvudet när kroppen börjar säga ifrån.

Från skärm till skidspår

Pontus Frostvik kommer inte från den självklara skidvärlden. Han är uppvuxen på Hammarö utanför Karlstad, har levt på sin hobby i ungefär tio år och byggt sitt namn framför kameran, i sociala medier och i sportspelen. FIFA, hockeyspel, underhållning, sportprat. Det är där många känner igen honom, som Frolle.

Längdskidorna har funnits där i bakgrunden sedan barndomen, någon gång per år, men först i vuxen ålder börjar han uppskatta dem på riktigt. Flytten förändrar något. Efter sju år i Göteborg, en stad som knappast är känd för att vara snösäker, går flyttlasset till Dalarna. Sambon är från Malung, och plötsligt ligger spåren nära, nästan som en del av vardagen.

När svärfadern ger honom en plats i Öppet spår som inflyttningspresent blir allt konkret. Det är inte längre något man tittar på eller följer på håll. Det är något han själv ska göra. Samtidigt börjar han dokumentera resan i sina sociala medier, först lite i december, mer i januari. En nybörjare på väg in i en ny värld, med publik.

Det som överraskar honom mest är hur stor den världen visar sig vara. Vallning, skidor, val av fäste, teknik. Allt har fler lager än han anat. Som han själv säger: "Jag har förstått att det är komplext, men inte hur komplext det är". Men mitt i all teknik fastnar han kanske mest för människorna. "det är väldigt mycket trevligt folk", konstaterar han, med en ton av nästan glad förvåning.

Den kalla starten

När loppdagen kommer har han sovit i Malung för att komma närmare starten. Söndagen i Öppet spår börjar tidigt, och kylan är brutal. Minus 18. Han startar 07.20 i led 3, kliver in i det som så många före honom har försökt beskriva och så få lyckas fånga fullt ut.

Första backen blir den första påminnelsen om att Vasaloppet inte riktigt bryr sig om vad man föreställt sig hemma. "den backen var mycket längre än vad jag trodde", säger han. Dessutom har han lånat ett vätskebälte som han glömmer att dricka ur i backen. När han kommer upp är det fruset. Redan där börjar loppet lära honom sina regler.

Ändå finns det ett starkt rus i början. Efter den första stigningen kommer myrarna, ljuset, känslan av att skidorna faktiskt går. Han filmar hela loppet med kamera på huvudet och rör sig genom ett landskap som plötsligt känns både större och lättare än väntat. Självförtroendet växer. Det här kanske går.

Han stannar vid kontrollerna och dricker sportdryck, tar det på allvar, försöker göra rätt. Svärfadern finns längs vägen och kan ta emot vätskebältet. Allt ser fortfarande ordnat ut. Men Vasaloppet har en särskild förmåga att skifta ton utan förvarning.

När loppet vänder

Efter flytet över myrarna kommer backarna mot Risberg, och där förändras berättelsen. Han går in med för mycket fart och får betala direkt. "jag gick ju på pumpen så något så enormt i den backen", säger han. Han tvingas stanna mitt i för att få i sig energi. Den där känslan av att ha kontroll försvinner nästan ögonblickligen.

Kontrasten är brutal. "det hade alltså gått från att vara liksom bäst i Vasaloppet till att vara absolut sämst". Det är just där, i den snabba förskjutningen mellan eufori och uppgivenhet, som hans första 90 kilometer blir något mer än ett motionslopp. Banan drar undan marken under de enkla föreställningarna. Kroppen går inte att förhandla med. Energi som inte tagits i tid går inte att trolla fram senare.

Sträckan vidare mot Evertsberg blir loppets tyngsta del. Han mår inte bättre där än i Risberg. Tvärtom hinner tvivlet bli stort, nästan komiskt stort i sin ärlighet. Mitt i tröttheten dyker tanken upp som fångar hela hans resa från en annan tillvaro in i skidspåret: "Hur kunde jag byta ut att sitta här hemma och spela TV spel mot att stå här i spåret, vara trött".

I Evertsberg försöker han rädda situationen genom att fylla på rejält, flera muggar dryck, blåbärssoppa eller sportdryck. Han ser i efterhand på kontrollkamerorna hur trött han faktiskt ser ut. Det är en sådan punkt i loppet där man inte längre funderar på tid eller teknik i första hand. Man funderar på att ta sig vidare.

Målet som drar honom tillbaka

Sedan händer det som ofta händer i långa lopp. Krisen blir inte slutet, bara en passage. Efter Evertsberg kommer en utförskörning och en lättnad. Han hittar tillbaka till rytmen, och när han når Oxberg händer något mentalt. Därifrån känner han igen sig bättre, inte minst eftersom han bor i Mora och har relation till den senare delen av banan. Oxberg blir favoritkontrollen just därför. Därifrån vet han att han ska ta sig i mål.

Nu börjar han också jaga tid. Eldris blir den enda kontroll där han inte stannar och dricker. Kamerabatteriet har tagit slut vid Oxberg, vilket stör innehållsskaparen i honom, men i kroppen finns en ny fart. Han passerar åkare. Sent i loppet, före Hemus, får han dessutom ett av de där små mötena som stannar kvar länge efteråt. En annan åkare lägger sig bakom honom och säger: "du har bra fart och du är stor. Jag lägger mig bakom dig".

Det är en liten scen, nästan obetydlig utifrån, men den säger mycket om hur han upplever skidvärlden. Hjälpsamheten, närheten, att människor faktiskt pratar med varandra där ute i tröttheten. Inte stort och högtidligt, bara mänskligt. Och så Mora. Upploppet, lättnaden, känslan när det faktiskt är klart.

När han summerar dagen landar tiden på ungefär 6.45. Det gör intryck, inte minst eftersom uppladdningen varit stökig. Han började åka skidor igen först efter nyår, hade bara gjort fem eller sex pass i stakmaskinen under hösten och familjen hade varit sjuk mycket sedan dottern började förskola. Ändå står han där med ett genomfört lopp och en ny hunger. "Jag kommer med om ingenting oförutsägbart händer så kommer jag ju stå på startlinjen nästa år", säger han. Det låter inte som ett löfte till publiken. Mer som en insikt om vem han hunnit bli.