Britta om pressen, modet och vägen till att vinna Vasaloppet.

Vasaloppet finns där tidigt i Britta Johansson Norgrens liv, som tv-bilder, familjehistoria och något större än ett lopp. När hon väl ställer sig på startlinjen bär hon inte bara formen i kroppen, utan också ett löfte som vägrar släppa.

Loppet som fanns där från början

Vasaloppet kommer till Britta Johansson Norgren långt innan hon själv åker det. Det finns i barndomens blick mot tv:n och i familjen, där hennes morfar hade åkt loppet. Hon växer upp i Uppsala, beskriver sig som en hästtjej från början, flyttar till Sollefteå för skidgymnasium och tar vägen genom landslaget, tre OS och många år i den traditionella skidåkningen. Men Vasaloppet ligger kvar som något eget, något som inte riktigt går att skaka av sig.

Hon hade redan gjort en sådan där överenskommelse med sig själv en gång tidigare. Först formulerade hon målet att vinna ett SM-guld innan karriären var över, och hon klarade det. Sedan flyttades samma envishet över till ett nytt mål, ännu större i hennes eget inre. "jag ska vinna Vasaloppet innan jag lägger av", säger hon.

Det är också så hon beskriver loppets särskilda kraft. Inte bara som 90 kilometer skidor, utan som något som prövar människor på djupet. "för de flesta är det ju en resa med sig själv och och hur man känner under loppet", säger hon. För Britta handlar Vasaloppet om historia, om kroppen, om besvikelser och glädje. Men också om vem man blir under vägen dit.

Första starten och steget in i långloppen

När Britta åker sitt första Vasalopp 2013 gör hon det innan hon är med i något team. Hon försöker lösa det själv, samtidigt som hon fortfarande tänker att hon ska satsa mot OS och bara åka några långlopp vid sidan av. Det är ett skede i karriären där mycket ännu är öppet, där hon står med en fot i den värld hon kommer från och den andra i en ny.

Just det loppet blir ändå en dörr. Efteråt får hon frågan om att gå med i ett team, och långloppen börjar ta mer plats. Senare kommer bytet till Lager 157, där hon som ensam tjej i laget hittar en miljö där hon utvecklas snabbt. Hon tränar med killarna, bygger volym, styrka och stakning, och börjar känna att hon har valt rätt väg.

Det är också ett val som kräver mod. Hon lämnar något etablerat för något som länge sågs som ett senare karriärsteg, inte som en huvudväg. Därför återkommer hon till det med stolthet långt senare. "jag vågade byta till långlopp", säger hon. I den meningen ryms både risken och friheten.

Med långloppen kommer också en annan relation till material och bana. Hon föredrar att tävla på blanka skidor, "Blanka skidor absolut", och talar om Vasaloppets kontroller och partier som om de vore gamla bekanta. Evertsberg är favoritkontrollen, platsen där man känner att man faktiskt har kommit halvvägs. Där finns både lättnad och allvaret i vad som återstår.

Åren som tvåa och dagen då pressen släppte

Drömmen blir inte lättare av att komma nära. Tvärtom. Britta berättar att hon var tvåa i Vasaloppet tre år i rad innan hon vann. För varje år växer förväntningarna utifrån, men också trycket inifrån. "det var så väldigt mycket prat om bara vinna vinna vinna", säger hon. Till slut blir målet nästan tyngre än själva loppet.

Inför vintern 2017 finns dessutom ett konkret problem i kroppen. En arm domnar under loppen. Det är den sortens störning som kan äta sig in i allt, i träningen, i tankarna, i känslan av kontroll. Samtidigt arbetar hon mentalt under många år med Stig Wiklund, lär sig rikta uppmärksamheten mot uppgiften i stället för mot bruset runt omkring. Favoritskapet försöker hon se som ett kvitto, inte som en dom. "favoritskapet är inte någonting som egentligen ska vara betungande", säger hon.

När hon väl står där 2017 känner hon något ovanligt tydligt. "jag har aldrig varit så här förberedd." Det är inte ett stort utspel, mer en stilla visshet om att jobbet är gjort. Det fysiska problemet är löst. Fokus finns där. Hon vet vad hon ska göra.

Och när segern till slut kommer blir den inte den där exploderande glädjen som omvärlden kanske väntar sig. "det var som bara en lättnad", säger hon. Efter alla andraplatser, allt prat och alla år med samma mål blir känslan nästan stillsam. Som att lägga ner en börda hon har burit länge.

Sorgen, stoltheten och det som blev kvar

Vasaloppet fortsätter sedan att bära fler känslor än bara resultat. Ett år går hennes morfar bort natten till loppet. "min morfar gick bort natten till vasan", berättar hon. Plötsligt krockar tävlingen med sorgen, och loppet blir något helt annat än en prestationsdag. Sådana erfarenheter gör relationen till Vasaloppet ännu djupare, mer mänsklig och mindre möjlig att mäta i placeringar.

Det finns också ljusa minnen som stannar. Segern 2019, hennes andra, kommer i ett lopp där det snöar mycket och där glädjen är tydligare. Och så minnet av när kvinnorna för första gången får stå längst fram i starten. Britta står där i gul ledartröja och känner att något har flyttat sig på riktigt, att damerna har tagit plats i finrummet.

När hon ser tillbaka är hon stolt över mer än segrarna. Över att hon fick en dotter 2011 och kom tillbaka till elitidrotten. Över att hon vågade gå emot normen och lita på stakningen när kommentarerna kom. "att jag vågar staka", säger hon, och berättar hur hon och Lina Korsgren bestämde sig: "vi ska staka". Det blev inte bara ett tekniskt val, utan en del av förändringen på damsidan.

Efter karriären, som tog slut 2022, har hon startat en skidakademi för unga som vill satsa på långlopp. Också det hänger ihop med allt hon själv har burit på. En vilja att göra vägen tydligare för andra. För Britta har Vasaloppet aldrig bara varit en tävling. Det har varit en plats där identitet, envishet, familj och utveckling möts. En resa med sig själv, precis som hon säger.