Följ Jakob Hård genom Vasaloppets historia och personliga äventyr från spåret.

Det börjar i närheten av något djupt välbekant. För Jakob Hård är Vasaloppet inte bara ett lopp att bevaka eller åka, utan en återkommande berättelse som följt honom ända sedan barnsben.

En gammal kär släkting

Vasaloppet har följt Jakob Hård genom större delen av livet. Han beskriver det som något nästan familjärt, något som alltid har funnits där. "Vasaloppet känns som en gammal kär släkting som har funnits med ända sen barnsben." Det är en formulering som säger mycket om hans sätt att se på loppet, inte som ett enskilt evenemang utan som en levande del av svensk vinter, historia och vardag.

Han har bevakat tävlingen sedan första halvan av åttiotalet, först i olika roller som reporter och sedan, för de flesta lopp sedan mitten av årtiondet, som en av rösterna som bär sändningen framåt. Samtidigt har han också stått där själv i spåret. Sex gånger har han åkt Öppet spår hela vägen, inte som kommentator utan som deltagare bland alla andra.

Det är den dubbla blicken som gör hans berättelse så särskild. Han känner loppet både ovanifrån och inifrån, både från kameraplattformar och från trötta armar i spåret. Och när han talar om hur ett Vasalopp känns, gör han det med den där stillsamma säkerheten som bara kommer av att ha varit med länge. Han vet också vad han helst slipper. "Jag skulle nog hellre åka också i kyla än i regn." Regnet stör inte bara åkningen utan hela upplevelsen, också tv-arbetet runt omkring.

När samtalet kommer in på energi är svaret lika självklart som traditionsbundet. "Det ryggmärgs svaret är ju bulle." Där finns något typiskt vasaloppskt i det, att den stora utmaningen fortfarande kan hållas samman av något så enkelt som en bulle, en kopp varm dryck och viljan att fortsätta.

Pausen i Hökberg

Mitt i den långa färden finns en plats som stannar kvar mer än andra. För Jakob Hård är det Hökberg. Inte bara för att kontrollen är vacker, med sin fäbodsmiljö, utan för att den en gång blev en räddning.

Under sitt första Öppet spår kom han dit helt slut. Där, i solen, skiftade dagen karaktär. "Jag satt i Hökberg i solen. Jag drack en balja med kaffe och mulade i mig vasaloppsbullar." Han satt kvar länge, kanske tjugo minuter, tillräckligt länge för att kroppen skulle hinna förstå att loppet inte var över.

Det är ett minne som säger något om hur Vasaloppet fungerar också för vanliga åkare. Loppet avgörs inte bara i fart och tider, utan i små beslut om att stanna, fylla på, hämta sig och börja om. Hökberg blir hos honom inte bara en kontroll utan en plats där uthållighet får ett mänskligt ansikte. Tröttheten, solen, kaffet, bullen. Mer komplicerat än så behöver det ibland inte vara.

Kanske är det också därför han talar om loppet med en sådan värme. Vasaloppet är fullt av legendariska prestationer, men också av de där stilla ögonblicken när någon sitter ned en stund, andas, och inser att det faktiskt går att ta sig vidare.

När loppet förändras

Jakob Hård bär på ett långt minnesarkiv av Vasaloppsögonblick. Där finns de stora namnen och de märkliga vändpunkterna, när sporten plötsligt tar en ny riktning. En sådan berättelse handlar om Staffan Larsson, som blev en pionjär i utvecklingen mot att staka hela loppet. Med knäskada, med en idé som ännu inte riktigt var etablerad, tog han sig igenom Vasaloppet och blev femma. "Han skulle kunna stakas igenom hela Vasaloppet... Han blev ändå femma." För Jakob är det en sådan där historia som fastnar därför att den förändrar sättet man ser på vad som är möjligt.

Några år senare kom fullbordan när Staffan Larsson vann 1999, efter dramatiken året innan. Och i ett annat fack i minnet ligger 1988, när bröderna Blomqvist delade segern. "Bröderna Blomqvist delar segern 88... ett otroligt starkt minne." Sådana bilder blir kvar, inte bara för att de är ovanliga utan för att de säger något om loppets egen mytologi.

Han ser också hur tävlingen blivit allt mer taktisk. I dagens elitlopp räcker det sällan att vara starkast ensam. "Det är nog svårt att tänka sig att man skulle kunna vinna loppet på egen hand. Man kan vara flera som delar på jobbet." Teamåkningen har förändrat dynamiken, gjort Vasaloppet mer likt andra uthållighetsidrotter där samarbete och positioner betyder nästan lika mycket som rå styrka.

Samtidigt har han följt hur också damsidan utvecklats, med åkare som Britta Johansson Nordgren och Lina Korsgren som drivit tekniken framåt. Och när damerna fick starta separat under covidåret såg han något han gärna återkommer till, ett mer öppet och taktiskt lopp. För honom är förändringarna inte hot mot traditionen, utan en del av att loppet fortsätter leva.

Bakom bilderna och i framtiden

Den som hört Jakob Hård under ett Vasalopp hör ofta ett lugn. Men bakom tv-sändningen finns ett arbete fullt av logistik, improvisation och ibland ren panik. Vid ett tillfälle upptäckte han att mikrofonen inte var med under en skotertransport. Situationen blev snabbt pressad, ett sådant ögonblick när minuterna krymper och hela sändningen hotar att glida undan. "Jag var på trekvart efter skoterfärden men skoterföraren vände och hjälpte mig upp." Skoterföraren hade sinnesnärvaro nog att vända, och de hann ikapp så att arbetet kunde fortsätta.

Det är en historia som passar väl in i hans bild av Vasaloppet som tv-händelse. Sändningen är aldrig bara sport. Den rör sig mellan tätstrid, väder, porträtt, folkfest och små berättelser längs banan. "Det är därför Vasaloppet som TV-sändning har den plats hos svenska folket som den har." För att den lyckas vara både dramatisk och hemtam på samma gång.

Också tekniken runt sändningen förändras. Helikoptern har länge varit central, men nu har drönare tagit större plats. "Senaste Vasaloppet hade vi drönare istället för helikopter. Det är mer miljövänligt." För en gammal institution som Vasaloppet är det typiskt att förnyelsen inte behöver låta så högt. Den bara växer in i traditionen.

Och kanske är det där Jakob Hård landar när han ser framåt. Loppet ska inte göras om för sakens skull. Det ska fortsätta vara sig självt, samtidigt som det håller ögonen öppna. "Jag tror ju att vasaloppets styrka är att inte förändra för mycket men ändå vara vaken för utvecklingen." I den meningen ryms både historien och framtiden, och kanske också förklaringen till varför han aldrig riktigt släppt taget om loppet.