Första Vasan, tappad tätkänning, och drömmen om att en dag vinna.

Det börjar i Berga med förväntan och oro på samma gång. För Malte Jutterdal, som har levt med Vasaloppet länge innan han själv stod på startlinjen, blir första riktiga Vasan både ett kvitto och en väckarklocka.

Vasaloppet har funnits där länge

Malte Jutterdal kommer från Ljungsbro, strax utanför Linköping, och skidåkningen har följt honom så långt tillbaka han kan minnas. Vägen har gått vidare via skidgymnasium i Ljusdal och sedan till Falun, men något har funnits kvar genom alla år, en särskild dragning till långloppen och till just det där loppet som slutar under målportalen i Mora.

Han säger det enkelt, nästan som om det aldrig funnits något alternativ: "Jag har ju alltid varit intresserad av långlopp. Och Vasaloppet speciellt." Det är inte bara ett lopp han har sett på håll. Han har följt Vasan på tv, varit ute i spåret och servat, stått nära stämningen och kulturen runt den. När han till slut själv får stå där känns det som om en lång cirkel sluts.

Det finns också något av igenkänning i hur han beskriver upplevelsen. Inte som ett plötsligt genombrott, utan mer som att kliva in i något han redan burit inom sig länge. "Nu är jag här typ", säger han. Den meningen rymmer både lättnad och hunger. Som om drömmen just då går från att vara något avlägset till att bli ett arbete.

Mäktigt och kaotiskt i Berga

Själva starten blir inte den rena, högtidliga öppning man kanske fantiserar om. Den blir stökigare än så. "Det var mäktigt", säger Malte om att stå där i sitt första riktiga Vasalopp. Men nästan direkt kommer nästa bild, den som skaver och gör allt mer verkligt: "Det var ju kaotiska förhållaren inför start där."

Det fanns inga spår. Snön och förhållandena gjorde att han redan före start fick ställa om mentalt, förbereda sig på att det kunde bli en tuff dag långt innan loppet ens satt sig. För en åkare som kommer dit med respekt för sammanhanget och en stark känsla för loppet som idé blir den kontrasten tydlig. Det stora, klassiska, nästan mytiska Vasaloppet visar sig från sin mest svårfångade sida.

Ändå hittar han in i det. När startbacken väl är avklarad blir det mer åkbart, och loppet börjar få form. Malte är inte där för att bara uppleva. Han är där för att tävla. Och ganska snart gör han just det, på allvar. Han hänger med i täten, känner att han har rätt att vara där och får dessutom stöd av människor runt sig. Johannes Eklöf, som Malte sett upp till, blir viktig under dagen. "Han var en väldigt fin mentor. För mig utmed spåret."

När loppet vänder efter Evertsberg

Fram till Evertsberg ser första Vasaloppet länge ut att kunna bli något ännu större än en lovande debut. Malte beskriver hur det inte händer så mycket fram till halva loppet, mer än att han finns med långt framme. Strax före Evertsberg går han upp i tät. "Då la jag mig tät", säger han, och en stund ligger han först. Vid kontrollen är han omkring topp 15.

Det är sådana lägen som förändrar ett lopp inifrån. Plötsligt är han inte bara en ung åkare i sitt första riktiga Vasalopp. Han är med i händelsernas centrum. Men Vasaloppet avgörs sällan bara av ben och vilja. Före, skidor, små val, allt det där som kan kännas marginellt innan det plötsligt inte är det längre.

Efter Evertsberg skiftar förutsättningarna. Malte märker att han inte längre har skidor som räcker till i konkurrensen. "Jag hade inte tillräckligt konkurrenskraftiga skidor här som märkte jag då. Jag tror jag gjorde fel skidval." Några kilometer före Oxberg spricker det. "Då fick jag säga tack och godnatt till att vara med." I Mora blir han 50:a. Ett resultat som både rymmer besvikelse och något annat, en kunskap som inte går att få på något annat sätt än mitt i ett lopp som håller på att glida en ur händerna.

Revanschen och beslutet

Det intressanta med vissa motgångar är att de inte stänger en dörr utan öppnar en annan. För Malte kommer svaret snabbt. Veckan efter Vasaloppet tävlar han i Orsa, ett femmilslopp med individuell start på en flack bana. En annan typ av tävling, men också ett lopp som passar honom. Han älskar stakning, och särskilt fartfylld sådan. "Älskar att staka och höghastighetsstakning."

Under loppet kommer mellantiderna. Han får höra att han ligger före Erik Rosjö. Sedan att han kör för pallen. Sedan för segern. Det som nyss varit revanschlust blir till ett konkret kvitto. "Jag lyckades ju vinna det här loppet, kort sagt." För en åkare som redan anat vartåt det lutar blir det ett bevis som är svårt att värja sig mot.

Efter det blir riktningen tydlig. Malte beskriver sig som en poweråkare, hemma i flack terräng, en stakåkare. Han ska bygga träningen mer mot långlopp, med fler långa stakpass och längre intervallpass. Framåt är beskedet klart: "Det kommer bli ski classics, så är det." Och över allt detta finns den större formuleringen, den han säger högt utan att gömma sig bakom försiktighet. "En vacker dag, så ska jag vinna Vasaloppet i alla fall." Det är målet. Största målet.