Erik Wickström om loppet 2014 som ändrade både karriären och synen på Vasaloppet.

Det börjar några dagar före start, i tvekan och ett sista test uppför stakbacken. När Erik Wickström väl står i spåret i Sälen bär han med sig ett beslut som ska förändra hela hans Vasalopp, och mycket mer än så.

Åren av jakt

Erik Wickström har Vasaloppet djupt inne i sitt liv långt före 2014. Föräldrarna har åkt som motionärer, han själv kör sitt första lopp 2001, gör ett uppehåll under åren i USA och återvänder sedan till ett lopp som blir kvar. Från 2010 åker han varje år. Vasaloppet är, som han säger, "någon slags motor" i svensk motionsskidåkning, men också en plats där han mäter sig mot sina egna idéer om vad som är möjligt.

Efter en 52:a plats 2011 sätter han ett tydligt mål. Topp 30. Det låter han inte som en dröm, mer som ett arbete som ska göras. Men 2012 går det inte. Inte heller 2013, när han dessutom bryter en stav, den enda gången det hänt honom i loppet. Misslyckandena ligger kvar. De blir en del av det han tar med sig in i nästa säsong.

Inför 2014 väljer han ett upplägg som går lite på tvärs mot mycket av det som då anses rätt. Han tränar mycket halvfort, länge, på tröga fyror på rullskidor. Ett pass återkommer vecka efter vecka från september och genom vintern: 90 minuter lugnt, 75 minuter ganska fort, 10 minuter så fort han kan och 5 minuter lugnt. Tanken är enkel och hård på samma gång. Att kunna åka länge i hög fart utan att gå sönder. På startlinjen känner han att han har något. "Jag hade en fördel i träningen. Trots att min träningsmängd var mindre."

Beslutet före start

Vasaloppet 2014 kommer i ett skede när sporten håller på att skifta. Stakningen utan fästvalla är på väg att ta större plats. Året innan har Jørgen Aukland vunnit utan fästvalla, men Erik bedömer att det fortfarande är mindre än hälften i elitledet som stakar 2014. Det är ingen självklarhet. Snarare ett vägval.

Beslutet tar han först några dagar före loppet. Han och kompisen Zäta stakar uppför stakbacken på fredagen. Efter det bestämmer sig Erik. Han ska åka blankt, på klassiska skidor som till och med är sandpapprade under. Zäta väljer att valla. Själv bär Erik både oro och lättnad i samma kropp. Första backen finns där som ett hot. Stavarna också. Men beslutet är taget.

Förutsättningarna runt loppet är dessutom stökiga. Det snöar, det är varmt och blött på myrarna, och han minns att Vasaloppet nästan blev inställt. Kärnen på startgärdet fryser inte, så åkarna får ta sig fram på vänstersidan. Allt känns lite ovanligt redan innan startskottet. Kanske passar det honom. Han gillar kyla, kall luft, och när tävlingen väl börjar vill han helst ha tyst omkring sig. In i sig själv, in i arbetet.

Dagen då allt höll

Han står i fjärde ledet när starten går. Ganska snart händer något som får honom att förstå att det här inte är en vanlig dag. Uppe på toppen av första backen ligger han runt 25:e plats och känner hur kroppen svarar. "Jag minns att jag känner mig oerhört pigg. Alltså jättepigg." Där och då kommer också tanken som är både praktisk och upprymd: "Nu kommer jag aldrig mer någonsin behöva lägga festvalla i Vasaloppet."

Sedan blir loppet märkligt. På myrarna går det superlångsamt. En stor klunga, runt 80 åkare, hålls ihop och Erik minns hur lite han faktiskt behöver pressa sig. "Jag behöver aldrig köra max." Samtidigt är det inte odramatiskt. Daniel Tynells skidor går över hans skidor så att skidspetsen viker sig kraftigt. Langningarna är röriga. I Vasslan, efter ungefär sju kilometer, går han rakt fram när andra viker av och leder loppet en kort stund. Bara en sån sak.

Han är fokuserad, nästan instängd i sin egen bubbla. Pratar inte mycket. Litar på skidorna, de första Madshus-skidorna han ägt, som han beskriver som sina bästa. Klungan krymper så småningom. Vid Eldris tror han att de är 45 till 50 kvar. Först med tre och en halv kilometer återstår exploderar dagen på riktigt. Jan Kristian Dahl sticker. Erik sitter långt bak men hittar rätt väg fram, kommer sida vid sida med åkare han tidigare mest intervjuat och spurtar in mot Mora. Resultatet blir 25:e plats, 33 sekunder bakom segraren. Topp 30 är nått, men känslan är större än så.

Samtalet efter Mora

Efter målgången kommer lättnaden ikapp honom med full kraft. Erik är 32 år. Han har ett barn hemma och Ida är gravid med deras andra. I flera år har han jagat den här gränsen, burit träningen, besvikelserna och den där envisa tanken om att det borde gå. Nu är han igenom. "Jag skulle ringa Ida. När jag kom till mål. Och bara fullständigt bröt ihop."

Det finns också en annan tanke i honom redan där, mitt i glädjen. "Det här kanske inte kommer bli bättre." Den är inte bitter, bara klar. Året efter blir han 37:a och ganska snart justeras målet. Topp 50 får räcka. Med åren ska han också börja fundera över något annat än placeringar, över dagen då han inte längre blir bättre mot sig själv. Men 2014 står fortfarande kvar som dagen då allt kom i kapp honom på rätt sätt.

Det loppet får följder långt utanför resultatlistan. Året innan har han skrivit träningsboken Längdskidåkning för dig, med tillhörande DVD. När boken möter 25:e platsen i Mora växer intresset för hans träningstjänster kraftigt. Fler hör av sig. Fler vill lära sig åka. Det som tidigare varit passion och slit blir ett arbete. "Vilket gjorde att jag verkligen kunde. Leva på det. Och ha gjort det sedan dess." Det är därför han minns 2014 som mer än sitt bästa Vasalopp. Det är dagen som gjorde resten möjligt.