Från basketprofil till skidnybörjare, med siktet inställt på målgång i Mora.

När Nick Rajacic kommer till Mora är han där som basketkille på tv-uppdrag, en person som själv säger att han kan ingenting om det här. Innan dagen är över har stämningen runt Vasaloppet fått honom att säga orden högt, och sedan går de inte att ta tillbaka.

Basketmänniskan i Mora

Basketen sitter först. I kroppen, i språket, i självbilden. Nick Rajacic säger det utan omsvep: "Jag är basket." Han är född och uppvuxen i Serbien, flyttade till Sverige som 17-åring, spelade i högsta ligan och arbetar nu som expert på SVT och Expressen. Längdskidorna hör inte till hans värld.

När han får frågan från SVT om att åka till Mora och jobba med Vasaloppet tackar han ja direkt. Uppdraget är att komma in med ett annat perspektiv, någon som inte redan är formad av sporten. Det är också precis så det blir. Han vet att tittarna märkte att han inte kunde mycket om det han stod mitt i.

Det finns nästan något trotsigt i utgångsläget. Han säger att han hatar snö. Kylan är inte heller hans grej. Under uppväxten fanns ingen självklar skidkultur omkring honom, ingen väg in i den svenska längdtraditionen. Och ändå händer något när han väl står där, i Mora, mitt i allt det där som andra har vuxit upp med.

Det som träffar honom är inte i första hand teknik eller tider. Det är människorna, rörelsen, hela laddningen runt loppet. Vid Smågan ser han täten för första gången på nära håll. Senare försöker han sätta ord på det: "Den energi som finns där kan inte jämföras med något annat." Det är där förskjutningen börjar.

Löftet som blev kvar

Vissa beslut fattas långsamt. Det här är inte ett av dem. Någonstans i den där uppjagade, varma stämningen blir Nick medryckt och säger i sändning att han själv ska åka Vasaloppet. Han har aldrig stått på skidor ens.

Efteråt finns orden kvar. De går inte att skämta bort riktigt, inte heller att gömma undan. Han beskriver det som en situation utan återvändo. Först skrattar folk i basketsvängen åt honom. Det är lätt att förstå varför. En basketprofil som lovar att åka nio mil på skidor utan att ens ha börjat. Men för Nick blir reaktionerna också ett bränsle.

Bara en vecka efter Vasaloppet står han på skidor för första gången. Då flyttar projektet från munnen till kroppen. Från prat till balans, teknik och blåmärken mot självbilden. Han tränar med hjälp av Ymer i Borås, som han återkommer till med tacksamhet, både för stödet och för utrustningen. Runt honom finns människor som försöker få det här osannolika att bli möjligt.

Det första passet blir en liten överraskning i sig. Roligare än han trodde. Och det märks att den där dagen i Mora fortfarande arbetar i honom. Snön är inte längre bara något han avskyr. Vintern har fått ett innehåll.

När kroppen säger ifrån

Det svåraste i hans nya skidliv är inte viljan. Den verkar finnas där. Problemet sitter längre ner, i ländryggen. När han stakar och böjer sig framåt kommer smärtan, och den blir snabbt konkret nog för att störa själva planen.

Han kopplar det till åren efter basketen. Sedan han slutade 2015 har han inte tränat bål eller stretchat höfterna på samma sätt, säger han. På papperet låter det kanske som en detalj. I skidspåret gör det all skillnad. Smärtan finns där både på vanliga skidor och på rullskidor, och den påminner honom om hur obarmhärtig en ny idrott kan vara när man börjar sent.

Samtidigt går något ändå framåt. Konditionen blir bättre. Tekniken börjar också bli bättre, enligt honom själv. Ulf Högfeldt, som hjälper honom, tycker att staktekniken är bra för att vara nybörjare. Men diagonalåkningen sitter inte alls ännu. Han har problem med att bromsa, med snabba riktningsförändringar, med sådant som mer vana åkare bär i kroppen utan att tänka.

Det är kanske där hans berättelse blir som mest mänsklig. Inte i löftet, utan i detaljerna som följer efter. Ont i ryggen. Ett rörelsemönster som inte fungerar. En vuxen människa som går in i något nytt och måste lyssna, om och om igen, på andra som kan mer.

En enkel målbild

Just därför är hans målbild så avskalad. Han pratar inte om tider. Inte om att imponera. Datumet är tydligt, den 7 mars 2027, och uppgiften är ännu tydligare: att stå på startlinjen och ta sig till Mora.

Han säger att Vasaloppsträningen ska bli huvudfokus under månaderna fram mot loppet. Från oktober är planen att stå på skidor tre gånger i veckan. Han vill också förbereda sig för det värsta, inte drömscenariot. Dåliga spår. Tufft före. Sådant som gör loppet tyngre än på bilderna. Han har redan förstått skillnaden mellan att glida fram i spår och att behöva arbeta utan dem.

Bakom resonemanget finns också basketspelaren kvar, fast i en ny form. Inte som trygghet, utan som disciplin. Han lyssnar noggrant på dem som försöker hjälpa honom. Han ger inte upp när passen går sämre än han hoppats. Och han bär med sig en växande respekt för att skidåkning är något annat än lagsport. I basket kan någon rätta ditt misstag. I spåret är du ensam med kroppen, tekniken och huvudet.

Kanske är det därför hans mål låter så rent när han säger det. "För mig är målet att gå i mål." Mer än så behöver det inte vara. Inte för den som börjar från noll.