Oskar Kardin om segern, skiddramat och tomheten efter ett uppnått livsmål.

Det börjar långt före upploppet i Mora. I Oskar Kardins berättelse är Vasaloppet inte bara ett lopp, utan en linje genom livet, från barndomens tv-sändningar till dagen då allt han arbetat för plötsligt händer.

Ett mål som växte med åren

Vasaloppet fanns där tidigt. På tv, i bakgrunden av vintrarna, bland namnen han såg som barn och lärde känna innan han själv stod på startlinjen. Hemma fanns också en närhet till Vasa-världen. Hans mamma hade åkt Tjejvasan några gånger, och för Oskar Kardin blev loppet tidigt något större än bara ännu en tävling.

När han själv började åka växte relationen snabbt. Första Vasaloppet kom 2013. Året därpå låg han med tätklungan, och då förändrades något. Drömmen slutade vara vag och började bli konkret. Han minns känslan av att det faktiskt gick att tänka tanken hela vägen fram: "det vore kul att vinna det där".

Sedan blev det inte ett infall, utan en riktning. Han säger att Vasaloppet under de senaste tio åren har varit hans stora mål, det största och viktigaste inför säsongen. Det säger något om loppets kraft, men också om hans egen uthållighet. Tolv starter senare är han fortfarande lika bunden till de där nio milen mellan Sälen och Mora.

Med åren har han också lärt sig loppet inifrån. Hur det har gått från fästvalla till stakning, från mer individuell körning till något där laget blivit avgörande. "det krävs att ha ett bra lag för att vinna nu", säger han. För honom är Vasaloppet inte längre bara form på rätt dag. Det är positionering, tålamod, material, energi och förmågan att läsa ett lopp som hela tiden rör sig.

Vintern då livet blev större

Just den vinter då han till slut skulle vinna förändrades också livet utanför skidåkningen. "I mitten på januari också, så blev jag far för första gången", säger Oskar Kardin. Mitt i en elitvinters strama rytm kom något annat in, större och mer omvälvande än träningstabeller och tävlingsresor.

Vanligtvis brukar januari och början av februari innebära långa perioder nere i Europa, i Italien och Schweiz. Den här gången blev det annorlunda. Han var hemma mer, reste ner över helgerna och återvände till vardagen i Östersund och till familjen. Det är lätt att tänka att en sådan omställning stör en satsning, men i hans berättelse finns inget dramatiskt självmedlidande. Mer en stillsam anpassning. Fokus behövde finnas kvar, men livet hade fått en ny mittpunkt.

Även detaljerna kring loppet bär spår av den där noggrannheten som byggts upp under många år. Han vet vad han vill ha i kroppen och vad som fungerar. Före start blev det ris och sylt och lite mjölk. Under loppet tryckte han i sig stora mängder energi, ungefär 160 gram kolhydrater i timmen. Han föredrar gel framför bulle, och när han får välja väder säger han utan tvekan: "svinkallt. Jag tycker det är gott när det är kallt".

När allt höll på att spricka

Vasaloppsmorgonen kom med nysnö, ungefär en decimeter, och ett lopp som från början blev stökigare än vanligt. Men längst fram fungerade det ändå. Team Lager 157 hade alla sex åkare med tidigt i tätgruppen, och Oskar Kardin hamnade i en mindre utbrytning på sju eller åtta åkare på väg mot Mångsbodarna. Där fanns kontroll, kraft och den typ av lagövertag som han själv menar numera nästan krävs för att vinna.

Sedan kom ögonblicket som kunde ha förstört allt. "jag får en stav i skidan in mot sportpris i moksbodarna", berättar han. Skadan var inte liten. "det sticker ut en bit av belaget då nästan 1 cm". Mitt i ett lopp där marginalerna är små blir materialet plötsligt allt. En skida är inte bara en skida längre, utan skillnaden mellan att hänga med och att försvinna bort.

Det som följer visar hur mycket ett lag betyder i dagens Vasalopp. Han får hjälp, visar skadan och får till slut en reservskida av lagledaren Alvar. När bytet är gjort förändras allt igen. Krisen är över, huvudet lugnar sig, loppet öppnar sig på nytt. Det är inte svårt att höra lättnaden i hans sätt att berätta. Ena stunden hotar allt att rasa. Nästa stund är han tillbaka i jakten på det mål han burit så länge.

Luckan, Mora och tomheten efteråt

Den avgörande rörelsen kommer sent. "Vi attackerade det där genom äldreskontrollen egentligen", säger han om Eldris. Där får han luckan som förändrar loppet. Ändå vågar han inte ta ut något i förskott. Han vet för mycket om Vasaloppet för det. Han vet hur avstånd kan ätas upp, hur skidor kan börja gå olika, hur ett lopp inte är vunnet förrän det faktiskt är vunnet.

Det är först sent, egentligen först in mot upploppet, som tron blir verklig. "det var ju först då man ja verkligen trodde på det". Efter alla försök, alla vintrar, alla gånger då första söndagen i mars varit den tydligaste punkten på året, står han där till slut som vinnare i Mora.

Bakom honom fullbordar laget sin dominans. Team Lager 157 tar placeringarna ett till fem. Det säger något om styrkan i kollektivet, men också om ramen kring hans seger. Oskar Kardin vann inte ensam, även om han korsade mållinjen först.

Och sedan kommer den känsla som kanske är den mest ovanliga i hela berättelsen. Inte bara glädje, inte bara lättnad. "det blev väl egentligen väldigt tomt", säger han. Han kallar det också för "en nöjd tomhetskänsla". Dagen efter fylldes av dopingtest, intervjuer och prisutdelningar. Senare blev det pizza med laget och en öl. Men under allt det där fanns något stilla och nästan svårt att värja sig mot. Livsmålet var uppnått. Vad gör man med en dröm när den inte längre ligger framför en, utan redan har hänt?