Erik Lindbäck om passion, träning och 40 års Vasaloppsäventyr

Det börjar långt före startskottet, i tanken på snön, skidorna och allt som måste stämma. För Erik Lindbäck har Vasaloppet blivit just det, en återkommande rytm i livet som bär både minnen, arbete och vänskap.

Ett liv som återvänder till spåret

Vasaloppet har följt Erik Lindbäck genom decennierna. Från slutet av 1980 talet och framåt blev loppet en årlig ritual, något som återkom nästan lika självklart som årstiderna. Han kommer från Piteå, är verksam i familjeföretaget Lindbäcksbygg som grundades av hans farfar, och har också varit en drivande kraft bakom skidåkningen hemma i staden, där skidstadion bär namnet Lindbäcksstadion.

Det säger något om hur skidåkningen sitter i honom. Inte som en enskild prestation, utan som en del av vardagen och identiteten. Fyrtio Vasalopp är i sig en siffra som väcker respekt, men hos Erik framstår det mindre som rekordjakt och mer som trofasthet. Han har bara fortsatt att åka, år efter år, och låtit loppet bli en plats där livet återkommer till sig självt.

Samtidigt är han inte romantisk på ett svepande sätt. Han talar konkret om förutsättningarna, om vad som krävs, om väder och form. Och när frågan om vilket väder han helst möter kommer, är svaret omedelbart: "Hellre kallt än regn." Det är sagt av någon som vet vad kyla innebär, men också av någon som lärt sig att acceptera Vasaloppet som det är, inte som man önskar att det ska vara.

Tjusningen i det som måste stämma

För Erik börjar loppet inte i Berga by. Det börjar i förberedelserna. I materialet. I omsorgen om skidorna. "Det jag tycker en del av tjusningen är ju det här med vallningen också", säger han, och i den meningen ryms mycket av hans förhållande till skidåkningen. Det handlar inte bara om att ta sig från start till mål, utan om hantverket runt omkring.

Han har till stor del åkt på skinsskidor, men vallningen har ändå behållit sin särskilda plats. Rätt glid, rätt känsla, rätt beslut i förhållande till väder och före. I ett av loppen slog vädret om så tydligt att vallningen fick göras om under färden. Det är just sådana situationer som visar hur Vasaloppet aldrig bara är en fråga om vilja. Det är också ett samspel mellan erfarenhet, material och förmågan att läsa dagen.

Den där noggrannheten gäller också träningen. Erik är tydlig med vad han tycker behövs för att klara loppet ordentligt. "Man ska ha åkt åtminstone en timme mil och gärna uppåt 100 mil in. Första söndagen i mars." Det är inte sagt för att avskräcka, utan för att avmystifiera. Vasaloppet går att genomföra, men det kräver respekt. Inte minst respekt för sträckan.

Han har själv känt vad kroppen tål och inte tål. En överansträngning i bröstmuskeln, kopplad till en ojämn rörelse under skateåkning, blev en påminnelse om att även den vane åkaren är utlämnad till kroppens villkor. Det finns alltid en gräns någonstans, och den som åkt länge lär sig att lyssna när den säger ifrån.

Blåbärssoppa, vänner och Evertsberg

Mitt i all erfarenhet finns också det enkla som stannar kvar. Smaken av blåbärssoppa. Kontroll efter kontroll. Erik säger det med samma självklara ton som om han beskriver en gammal vana från köksbordet hemma: "Jag tyckte att man tog en två muggar blåbärssoppa på varje station." Det är ett litet stycke Vasaloppsliv, konkret och nästan ömt i sin enkelhet.

Han har inte burit sin långa Vasaloppshistoria ensam. Ofta har loppet åkts tillsammans med vänner, i ett sällskap där samvaron varit viktigare än inbördes prestige. "Det var väl ingen sådan här oerhört tävling oss emellan utan det var ju mera som kompisar", säger han. Just där blir hans berättelse större än resultatlistor och tider. Vasaloppet blir ett sätt att vara tillsammans, att dela ansträngningen och låta milen passera i samma riktning.

När han talar om favoritkontrollen landar han i Evertsberg. Inte för dramatikens skull, utan för vad platsen betyder mentalt. "Det skulle i så fall vara Evertsberg för att man inser att nu ska jag ta mig mål." Den känslan känner många igen. Där någonstans skiftar loppet karaktär. Från att vara långt kvar till att faktiskt gå att överblicka. Man är fortfarande trött, men målet har flyttat närmare in i kroppen.

När åren hinner ikapp

Det finns ett stillsamt tonfall när Erik talar om att han inte längre åker Vasaloppet. Sedan 2018 har det inte blivit fler lopp för hans del, och förklaringen är lika okonstlad som ärlig. "Det är väl hur det är ju eller ålder tar ut sin rätt." Han nämner också en operation. Kroppen, som burit honom genom så många vintrar, sätter till slut sina egna villkor.

Det är ingen bitter berättelse. Snarare tvärtom. Hos Erik finns en tydlig acceptans, och kanske också en ännu större vördnad för dem som fortsätter länge. "Jag känner mig alltid sån liksom vördnad och stor respekt för de som har tagit sig genom loppet så många gånger." Det är som om hans egen långa erfarenhet gjort honom mindre upptagen av sin egen prestation och mer uppmärksam på andras uthållighet.

Kvar finns inte bara antalet genomförda lopp, utan ett sätt att se på Vasaloppet. Som prövning, ja, men också som tradition. Som teknik, väder, gemenskap och envishet. Som blåbärssoppa i pappmugg och känslan i Evertsberg när man förstår att man ska ta sig i mål. Fyrtio lopp senare är det kanske just där Erik Lindbäcks berättelse stannar kvar, i respekten för det stora som byggs av många små, trofasta återkomster.