Följ med på Ann Sofies utmanande och inspirerande Vasaloppsresa.

Det börjar med en inbjudan som inte riktigt går att värja sig mot. Plötsligt står Ann Sofie Forsmark där, i ett Öppet spår som snart ska gå till historien för sina blöta och isiga förhållanden, och försöker förstå vad slags dag det här egentligen ska bli.

Ett lopp som redan fanns nära

Ann Sofie Forsmark bär med sig skidåkningen långt bakifrån. Hon säger själv: "Jag har stått på längdskidor sedan jag var väldigt liten...Jag har stått på skidor sedan jag var säkert två år." Det är ingen snabb förälskelse, ingen tillfällig idé, utan något som har följt henne genom livet, parallellt med allt det andra hon blivit: hälsostrateg, föreläsare, poddare och ultralöpare.

Vasaloppet har dessutom funnits nära henne på flera sätt. Hon ser det inte bara som ett lopp, utan som något större, något nästan självklart i den svenska vinterkulturen. "Jag ser Vasaloppet som en kulturgrej... gillar både tävling och folkfesten i sändningen på SVT." Hon har också arbetat nära arrangemanget tidigare. "Jag var kostrådgivare till Vasaloppet... gjorde kostupplägg inför loppet."

Så när möjligheten väl kommer är det inte som att hon kliver in i en okänd värld. Snarare tvärtom. En organisation som ville få fler kvinnor i näringslivet ut i spåren hör av sig, och plötsligt blir det konkret. "Jag fick en personlig inbjudan och nummerlapp." Där någonstans går Vasaloppet från att vara tradition, jobbminne och tv-sänd folkfest till att bli hennes eget lopp.

Gamla skidor och en start som liknade en sjö

Förberedelserna bär också något av hennes sätt att närma sig idrott. Det behöver inte vara tillrättalagt eller perfekt. Hon beskriver hur hon åker på ett par gamla skidor från 2010, skidor som hon inte vallar alls. "Jag har ett par väldigt gamla skidor som jag köpte 2010 och de har jag bara misshandlade... jag vallar de inte utan åker." Nära hemmet finns Sundbybergs konstnärsspår, en plats som gör det möjligt att få skidpassen gjorda när snön väl kommer.

Men inget i träningen kan riktigt efterlikna den morgon då Öppet spår 2025 drar igång. Ann Sofie minns en start där allting känns förskjutet, nästan overkligt. "Starten såg ut som man skulle kliva ut i en sjö...var väldigt blött och varmt..." Det är inte den där krispiga vinterbilden som många bär med sig när de tänker på Vasaloppet. Här finns i stället vatten, värme och isiga partier som gör underlaget oberäkneligt från första stavtaget.

Det hon möter är ett lopp som kräver anpassning direkt. Spåren ger inte det svar man väntar sig, skidorna beter sig annorlunda, kroppen måste läsa av något nytt. För Ann Sofie blir det tydligt att den här dagen inte kommer att handla om att genomföra en plan exakt som tänkt. Den kommer att handla om att lösa problem, meter för meter.

När humöret vände i spåret

De första timmarna är inte vackra. De är inte ens särskilt roliga. "Första två timmarna var jag på väldigt dåligt humör... sen blev det bara roligt." I den meningen ryms nästan hela långloppslogiken. Först motståndet, sedan något annat. Först irritationen över vädret och föret, sedan en sorts förhandling med verkligheten.

Det svåraste är att få åkningen att fungera i det isiga. Hon beskriver hur skidorna gled isär, hur hon tvingades hitta ett nytt sätt att ta sig fram. "Jag var tvungen att ställa skidorna rakt och staka framåt eftersom de gled isär på isen... utvecklade någon typ av stakteknik." Det låter nästan improviserat, och det är just vad det är. En rörelse som uppstår därför att den måste uppstå.

Samtidigt väljer hon bort stressen. I stället för att pressa sig genom kontrollerna gör hon tvärtom. "Jag stannade på varje station och gick på toa och fikade... tio minuter på varje station ungefär." Det är en strategi som säger något om hennes sätt att se på uthållighet. Inte som ständig hårdhet, utan som förmågan att hushålla, att ge sig själv små pauser, att låta loppet få ta tid. Någonstans där, mitt i det blöta och motsträviga, kommer också glädjen tillbaka.

Efteråt finns tröttheten och övertygelsen kvar

När loppet är över sitter det kvar i kroppen. "Jag var jämnt stel i hela kroppen... men jag kände mig väldigt glad och boostad av att klara det." Det är den där speciella blandningen som många långloppsåkare känner igen, utmattning och lättnad på samma gång. Kroppen protesterar, men inuti finns ett lugn. Hon gjorde det, och hon gjorde det under förhållanden som gjorde dagen ovanligt krävande.

Kanske är det också därför hennes berättelse stannar kvar vid mer än den egna prestationen. För Ann Sofie handlar Vasaloppet inte bara om att ta sig från start till mål, utan om vilka som får ta plats i de där spåren. Hennes personliga inbjudan kom ur en vilja att få fler kvinnor att åka, och den frågan fortsätter att engagera henne. "Kvinnor är väldigt bra på uthållighet... Tjejvasan borde vara minst lika långt som herrloppet."

Det är ingen lös slogan, utan något som växer fram ur hennes egen erfarenhet av långa lopp och seg uthållighet. Vasaloppet är för henne kultur, folkfest och historia, men också en plats där föreställningar om kapacitet kan prövas. Och kanske är det just därför hennes första Öppet spår blir mer än en debut. Det blir en påminnelse om att man kan börja i dåligt humör, på blankskidor och i nästan sjölik startterräng, och ändå komma ut på andra sidan starkare än innan.