Två skidmotionärer berättar om den känslomässiga resan i Vasaloppet 2023.

Det börjar i samma lopp, under samma himmel, men nästan som i två olika världar. Jeanette glider iväg lugnt från startgrupp sex, medan Åse kastas rakt in i trängseln i grupp tio och får kämpa för varje meter redan i första backen.

Två kvinnor, två lopp

Åse och Jeanette driver podden och Instagramkontot Skidioter tillsammans, med skidåkningen som gemensam mittpunkt och motionärens blick på sporten. När de står på startlinjen i Vasaloppet 2023 bär de med sig samma kärlek till loppet, men förutsättningarna skiljer sig tydligt åt. Jeanette startar i grupp sex, lugn och förberedd. Åse står i tian, mitt i det som snart blir ett rent överlevnadsläge.

Skillnaden märks direkt. Samma 90 kilometer, samma klassiska bana från Sälen till Mora, men två helt olika rytmer. Redan där blir det tydligt hur mycket ett startled betyder i Vasaloppet. Den som får lite mer luft kan hitta sitt tempo. Den som hamnar längre bak måste först ta sig igenom människor, skidor, stavar och stress.

Det här är också ett lopp där de små valen får plats i den stora berättelsen. Båda föredrar kyla framför regn. Regn gör allt svårare, kläderna, värmen, humöret. Och när energin ska ner under dagen är Jeanette tydlig med vad hon litar på. Vasaloppsbullen går bort. Snickers får följa med i stället. Sådant säger något om hur de närmar sig loppet. Praktiskt, prövat, personligt.

Backen som tog emot allt

För Åse blir den första delen av loppet en kamp mot trängseln lika mycket som mot banan. Hon beskriver starten utan försköning. "Det var ju helt sinnesrukt svårt att ta sig upp för den jävla backen. Det fanns ju ingen Space överhuvudtaget. Och du fastnade med skidorna och du fastnade med stavarna." I ett Vasalopp från de bakre leden är det inte alltid kroppen som sätter gränsen först, utan mängden människor framför en.

När hon till slut kommer vidare finns den där pressen kvar i kroppen. Repet, mellantiderna, känslan av att inte ha råd att tappa mer. Samtidigt minns de båda 2023 som ett år med ovanligt fina förhållanden, minusgrader och till och med sol. Ett bra Vasaloppsväder, sådant som borde hjälpa, men som inte kan trolla bort den stress som uppstår när loppet börjar i stopp och köer.

Kontrollerna blir hållpunkter, inte bara på kartan utan i huvudet. Åse lyfter Smågan. Jeanette väljer Evertsberg, där halvvägskänslan infinner sig och banan för en stund förändras. De där platserna betyder olika saker för olika åkare. I deras berättelse blir de som små rum i ett långt dygn, ställen där man hinner känna efter, räkna om och fortsätta.

När kroppen börjar säga ifrån

Längre in i loppet kommer nästa prövning för Åse, den som inte syns utåt men som förändrar hela åkningen. Först är det bara känningar. Sedan mer än så. "Jag började känna lite såhär känningar i min axel... Sen blev det värre och värre... Min arm gick i bruk." Smärtan påverkar tekniken, kraften, sättet att ta sig fram. Det som redan är tungt blir ännu tyngre när kroppen inte svarar som den ska.

I långlopp finns ett särskilt slags ensamhet i just det där. Att fortsätta trots att rörelsen inte längre är självklar. Att försöka hushålla med en kropp som gradvis stänger dörrar. Vasaloppet blir då mindre en fråga om flyt och mer en förhandling med varje ny kilometer.

Det är också här deras berättelse får sitt mänskliga djup. Inte i stora ord om prestation, utan i hur de hanterar det som uppstår. Hur man håller ihop när planen spricker. Hur man fortsätter med det man har kvar, inte med det man önskade att man hade.

Mörkret, målet och lägerelden

Mot slutet väntar något de inte riktigt hade räknat med. Mellan Hökberg och Eldris faller mörkret på allvar. "Mellan hökberg och äldres är kolsvart... Vi ser inte ett jävla skit... Jeanette sa att vi inte skulle ha pannlampa... man kunde låna en pannlampa där vid Volvos... men det såg inte vi." Det är en av de där situationerna som gör att ett lopp plötsligt krymper till bara nästa meter, nästa riktning, nästa ord mellan två människor som måste hjälpas åt framåt.

De tar sig igenom genom att lita på varandra och på att Eldris till slut ska komma. Sedan Mora. Sedan målportalen. Och när de väl är där kommer allt på en gång. Smärtan, lättnaden, utmattningen, stoltheten. "Vi grät ju som satan och sen skratt gråter alltså och hela ansiktet... Det är ju också den euforiska utommänskliga känslan, att man att man har genomfört är ju av svår att slå."

Kanske är det just där Skidioter tar sin form på djupet. Inte bara som podd eller konto, utan som en plats där motionärens verkliga erfarenhet får ta plats. De berättar om ett skidcommunity som engagerar och bär, om en liten följarskara som växer och om viljan att göra kreativa saker tillsammans. Efter ett lopp som detta känns det logiskt. Den som har varit i trängseln, smärtan och mörkret vet värdet av en lägereld att samlas kring efteråt.