Upptäck Adam Steens ärliga berättelse om Vasaloppets utmaningar och brödraskap.

Det börjar långt innan startskottet, i mörkret och kylan kring förberedelserna, där skidor testas och tankarna redan går för fort. För Adam Steen är Vasaloppet en plats där familj, vana och oro går sida vid sida hela vägen mot Mora.

Allt började i familjen

Vasaloppet har följt Adam Steen länge, nästan som ett språk hemma i familjen. Pappan åkte omkring 25 Vasalopp, och sönerna växte upp med loppet nära inpå. Adam beskriver själv relationen som en hatkärlek. Det är loppet som betyder mest, just därför att det också kräver mest.

Han åkte sitt första 2010, det år han skulle fylla 26. Sedan dess har han kört alla lopp utom 2018, sammanlagt 15 stycken. Det säger något om vad Vasaloppet blivit i hans liv. Inte ett enstaka mål, utan ett återkommande riktmärke, en vinterpunkt som återkommer år efter år.

Runt den stora berättelsen finns också de små, praktiska valen som säger mycket om en åkare. Adam föredrar regn framför svinkyla. Han tar energigel före Vasaloppsbulle. Han vill ha det tyst i spåret, kör i kroppstrumpa och väljer blankt. Och när han får frågan om favoritkontroll kommer svaret direkt: målet. Därifrån är det långt till nästa Vasalopp.

Morgonen då nerverna tar över

De senaste åren har Adam och hans bror bott hos bekanta i Oxberg inför loppet. Där finns en egen ritual. De åker upp tidigt, har med sig pannlampor och testar två par skidor i mörkret på morgonen. Det är ett praktiskt arbete, men också något annat. Ett sätt att hålla ihop det som annars lätt rinner iväg i oro, förväntan och för mycket tid att tänka.

När startögonblicket närmar sig är det inte den där lugna, samlade elitbilden som Adam målar upp. Tvärtom. "Vi är som två nervvrak jag och min bror, som två psykpatienter." Formuleringen är rå och samtidigt varm, nästan öm. Den säger något om hur tätt deras upplevelser sitter ihop.

Det är också där Vasaloppet blir mer än ett lopp. Brorsan är inte bara någon att jämföra tider med. Han är den som delar samma förhistoria, samma märkliga ritualer och samma uppskruvade tillstånd. De står i samma nervositet, men också i samma vana. Som om kroppen vet precis vad som väntar, och ändå aldrig vänjer sig.

När loppet spricker upp

Mellan de tidiga kontrollerna och vidare mot Evertsberg hårdnar loppet. Adam berättar om skiftande snöförhållanden, stressig körning och hur det ibland inte behövs mer än en dålig känsla i kroppen eller ett litet tapp för att allt ska förändras. Vasaloppet är aldrig platt, varken i terrängen eller i huvudet.

Ett minne sitter kvar starkare än andra. Han åkte med sin bror och med Jonathan, Jonne, men tappade dem. "Jag tappade de där och min bror och Jonathan som jag kallar för Jonne han körde ifrån mig då och slog mig för första gången på alla de här åren." Det är ett sakligt konstaterande, men under orden hörs vad det betydde.

Längre in i loppet kommer Oxberg, den plats där det börjar gnaga på allvar. Adam beskriver partierna där som gnetiga, nästan moraldödande. Den där extra svängen, den mjuka backen, känslan av att det aldrig riktigt släpper. Han och brodern kallar också huset de bor i för psykhuset, ett namn som låter skämtsamt men som samtidigt fångar något verkligt. Hur loppet kryper in i huvudet långt innan man står i spåret där igen.

Att fortsätta, trots allt

Det som driver Adam är inte någon putsad idé om njutning. Han säger det mycket rakare än så. "Jag måste gilla det gillar den här lidelsen och självplågeriet... Jag vill inte bli sämre än han." I den meningen ryms både allvaret och glimten. Kärleken till sporten, tävlingsinstinkten och den där svårförklarliga viljan att fortsätta utsätta sig.

Han vet hur loppet ser ut när benen domnar i fartställning och när backarna kommer i fel ögonblick. Han vet hur mycket som avgörs av dagsform, väder, snö och material. Ändå återkommer han. Inte för att det blivit enkelt, utan för att det fortfarande spelar roll.

Kanske är det just därför målet är hans favoritkontroll. Inte bara för lättnaden när nio mil är över, utan för att det finns en särskild sorts tystnad där. Känslan av att ha tagit sig igenom ännu ett år, ännu en kamp, ännu ett inre samtal med både kroppen och brodern. Sedan dröjer det ett tag innan nästa gång. Men bara ett tag.