En elitåkares kämpainsats i tuffa Vasaloppet 2007, från kris till framgång

Det börjar i ett Vasalopp som nästan ingen skulle välja frivilligt. Snön är tung, vädret är runt nollan och långt inne i loppet står Lars Ljung plötsligt kvar med bara en kork i handen.

Vägen in i loppet

Lars Ljung kommer från Norrala Dalen utanför Söderhamn i Hälsingland, med längdskidorna som arbetsfält och vardag. Han har en bakgrund som elitåkare, har jobbat länge med andra idrottare via SOK och är i dag landslagstränare på herrsidan. Men när han berättar om Vasaloppet återvänder han inte först till tränarrollen eller meritlistan, utan till en debut som fortfarande sitter kvar i kroppen.

Sitt första Vasalopp åker han 2007. Då är han mitt i en tid av utveckling, har flyttat till Norge och bor i Meråker för att träna och bli bättre. Säsongen har redan skiftat riktning flera gånger. Planer ändras, SM som skulle gå i Hudiksvall flyttas till Åsarna när snön uteblir, och någonstans i allt det där öppnar sig också Vasaloppet som möjlighet.

Han anmäler sig och åker upp till Sälen dagen före. Där inne i tältet ordnas det praktiska, platsen i elitledet, allt det som ger ett lopp kontur innan det ens har börjat. Lars har sedan dess åkt åtta Vasalopp mellan 2007 och 2014, men den första gången bär något särskilt. Den blir både inträdesbiljett och prövning.

När allt går sönder

Förutsättningarna den där dagen är brutala. Lars beskriver det som det sämsta vädret man kan tänka sig, runt noll grader och mycket nederbörd. Snön blir seg och sugande. Många kallar det tuggummiväder. Varje meter kostar mer än den borde.

Sedan kommer ögonblicket som delar loppet i ett före och ett efter. I en backe kring Evertsbergs sjön fastnar staven. När han ska dra fram den lossnar den inte som den ska. "Det bara sa en plopp och så hade jag den där korken i handen och hade inga stavar." Kvar står han i spåret med haveriet i handen och ett Vasalopp som fortsätter framåt utan hänsyn.

Det som följer är precis så tungt som det låter. "Det dröjde väl åtta kilometer innan jag fick en stav." Åtta kilometer i de där förhållandena är inte bara en lucka i utrustningen, det är en kamp mot fart, rytm och humör. Lars kallar det själv en misärhistoria. Det är lätt att höra varför.

Att bita i ändå

Men loppet tar inte slut där. Det är det som gör berättelsen så seglivad. Trots tappad tid, trots kaoset, trots känslan av att mycket redan är förstört, lyckas han fortsätta. Han får en reservstav och försöker hitta tillbaka till något som liknar ett flyt. Inget är enkelt längre, men han håller ihop det.

Det finns ett särskilt slags envishet i sådana lopp. Inte den högljudda, utan den som bara fortsätter att arbeta. Lars beskriver hur han ändå lyckades bita i hyfsat. Skidorna fungerar bra nog för att hålla honom kvar i matchen, och steg för steg går det att rädda mer än vad som först såg möjligt ut.

När han når Mora är det inte med någon segerscen, utan med ren utmattning. "Jag ramlade i mål som tjugosexa – det var en jätteframgång för mig där och då." Placeringen säger något om nivån han hade med sig in, men ännu mer om vad han faktiskt tog sig igenom på vägen dit.

Hatkärleken som stannade kvar

Det märkliga med vissa lopp är att de inte bara avgörs i resultatlistan. De stannar kvar som en ton i kroppen, som något man både vill ifrån och tillbaka till. För Lars blir debutåret just ett sådant minne. "Det blev det nog starten på någon form av hatkärlek."

Det är också där långloppen börjar få ett starkare grepp om honom. Att det gick så pass bra, trots allt som gick fel, väckte lusten att fortsätta. Några år senare är han med och startar det som han beskriver som det första svenska långloppslaget tillsammans med Anton Jernberg, det som i dag är känt som Lager 157.

När han talar om Vasaloppet finns därför både yrkesblicken och den egna erfarenheten där samtidigt. Han vet hur mycket som ryms i ett sådant lopp, från materialval till mentalt spel. Han vet också att minnet ibland fastnar i en detalj. En favoritkontroll som Mångsbodarna, med sin lätta ingång och utgång. Eller ljudet av en stav som säger plopp och plötsligt förändrar en hel dag. Kanske också ett helt skidliv.