Emil Lindgren berättar hur Hökberg räddade hans seger i Cykelvasan 2022.

Han pratar om Cykelvasan som någon talar om en gammal hemväg. Varje sväng sitter i kroppen, varje skifte i banan har sin egen rytm, och mitt i allt finns två segrar som kom på helt olika sätt.

Vägen började i Säter

Cykeln kom först som något enkelt. Ett sätt att ta sig till skolan, till kompisar, ut i det där som väntade bortom hemmet i Säter. Emil Lindgren beskriver sig själv som en dalmas, född i Falun 1985, och de första åren i Dalarna finns kvar som en självklar botten i berättelsen, långt innan sporten blev yrke och hela livsformen byggdes runt träning, resor och lopp.

Han hade provat annat innan. Hockey, fotboll, motocross. Men cykeln blev frihetskänslan, den som drog lite hårdare än allt annat. En återstartad cykelklubb i Säter fångade upp honom, och snart kom de första tävlingarna. Den första råkade gå på Sollerön, nära Mora. Sedan ett första SM i Rättvik 1997, där han blev trea i ett av loppen som 11 till 12 åring.

Tidigt förstod han också vilken sorts cyklist han var. Mountainbike, inte landsväg. Teknik, inte bara motor. Han säger att han är väldigt tekniskt skicklig och att han alla dagar i veckan väljer stig före lång grusväg. Ändå skulle just Cykelvasan bli ett av de lopp som betydde mest, ett mountainbikelopp som i hans ögon egentligen liknar ett landsvägslopp mer än många tror.

Det är också så han ser på loppet mellan Sälen och Mora. Inte som nio mil där den starkaste bara kör ifrån allt och alla, utan som ett spel om positioner, tålamod och rätt beslut vid rätt tid. "Den som lägger sig först och bara drar hela vägen kommer aldrig att vinna", säger han, om man inte är exceptionellt stark. Själv känner han igen varenda sväng.

Första segern byggdes i motvind

När han vinner Cykelvasan första gången, 2019, är det inte efter en säsong där allt stämt. Tvärtom. Han beskriver året som svagare än han hade hoppats, med småskador och en kropp som inte riktigt varit där. Någon månad tidigare hade hans gamle rival Mattias Wengelin vunnit ett par svenska mästerskap. Det fanns gott om skäl att tvivla på om just den här dagen verkligen skulle bli hans.

Men Cykelvasan har sin egen logik. Just det året blåste det rejäl motvind hela vägen, och den sortens väder gör ett lopp avvaktande. Ingen vill bränna sig för tidigt. Klungan blir vaksam, farten hålls ihop, och plötsligt passar scenen en cyklist som tänkt igenom slutet bättre än de andra.

Emil hade gjort just det. Han hade tränat specifikt på spurten, därför att han visste att avgörandet i Mora ofta blir långt. När andra börjar kroppa ihop sig och tappa trycket kan en sådan spurt på närmare 30 sekunder kännas oändlig. Han visste vad han ville göra, och han visste att han kunde stå hela vägen igenom avslutningen. Där, efter alla år i loppet och alla pallplatserna före segern, kom fullträffen.

Ropen i Hökberg

Tre år senare ser allt annorlunda ut igen. Veckan före Cykelvasan 2022 har han bara cyklat två till tre timmar. Formen är tunn, kroppen sliten. Ändå öppnar loppet sig på ett sätt som nästan ingen hade kunnat rita upp i förväg. Han får lucka tidigt och blir ensam. "Jag körde själv från starten och höll undan till Oxberg", säger han. Det låter kargt när han berättar det, som om allt där ute reducerades till grus, skog och ett enda långt arbete mot klockan och de jagande bakom.

Egentligen är det raka motsatsen till hans egen analys av hur loppet brukar vinnas. Den som drar för mycket får betala. Och till slut kommer notan. När han rullar in i Hökberg har han i praktiken gett upp. Där står två vänner vid sidan av spåret. De ropar på honom just i det ögonblick då loppet håller på att glida undan.

Han återkommer till den scenen som till något nästan ofattbart konkret. Några sekunder. Några röster han känner igen. Ett huvud som vaknar igen. "Hade inte de stått där så hade jag inte vunnit." Därifrån vänder det. Han kör ikapp, loppet samlas på nytt, och när avgörandet närmar sig vet han vad han har kvar.

En av de andra där framme är Viktor, som senare blir tvåa. Emil är klar över hur han läser läget. Kommer han in i en spurt mot Viktor, då vinner han. Det blir också så. Men priset för dagen syns direkt efter målgång. Han nästan tuppar av och beskriver hur det tog flera veckor innan han orkade lyfta en penna. Segern stod kvar, men kroppen var helt tömd.

När kroppen sa stopp och lusten kom tillbaka

Efter höjdpunkten 2022 kommer ett år som drar åt ett helt annat håll. Säsongen 2023 börjar bra, han vinner några lopp, men sedan följer en vurpa i början av maj med brutna revben. I samma period kommer hjärtproblemen. Han söker vård flera gånger utan att man först hittar något, men kroppen blir sämre och sämre. Ändå kör han Cykelvasan det året också, i hårt regn, och är dålig från start innan han dessutom punkterar.

Sedan kommer hjärtutredningen. Den visar ett ärr på hjärtat, och där fattar han beslutet att avsluta proffskarriären. "Där beslutade jag att nu lägger jag ner min proffskarriär." Efter nästan två decennier som professionell cyklist är det slut, inte som en högtidlig sorti utan som ett nödvändigt stopp.

Det är först med tid som något annat tar form. Han beskriver hur det nästan tagit två till tre år att känna sig läkt, men också hur livet blivit lättare i kroppen. Han har inte ont längre. Han sover bättre, mår bättre och tänker annorlunda om prestation än tidigare. Vila är inte längre ett avbrott från träningen, utan en del av den. Han talar om att många kanske skulle må bra av att göra mindre ibland, bryta veckomönstret och vara snällare mot kroppen.

Samtidigt har relationen till Vasaloppet förändrats. Han har kört Ungdomsvasan med sina barn och burit med sig loppet in i familjelivet. Rivaliteten med Mattias Wengelin har med åren mildrats till något annat, mindre taggigt, mer mänskligt. Och när han ser framåt är det inte bara sekunderna som lockar. "Jag är lite sugen på att köra med min äldsta son Sune." Det säger nästan allt om var han står nu.