Från sista startledet till eliten i Vasaloppets långloppsvärld.

Vasaloppet finns hos Linnea Johansson långt innan hon själv ställer sig på startlinjen. Det finns hemma, i familjen, i pappans berättelser och i den där medaljen som ett barn tar i handen och redan då gör till sin egen framtid.

Det som redan fanns hemma

Vasaloppet följer med Linnea Johansson tidigt. Hon växer upp i Linköping, i en familj där loppet inte är något avlägset på tv utan något som redan bor i huset. Pappan har åkt. Flera i släkten har åkt. Berättelserna finns där som något självklart, nästan som en årsrytm.

Hon säger att Vasaloppet alltid har funnits med henne och i familjen. Det starkaste minnet är litet och väldigt konkret. Pappans medalj. Pappans nummerlapp. Hon tar dem, provar tanken, och bestämmer sig. En dag ska det stå hennes namn där.

När hon berättar om det låter det inte som ett stort, högtidligt beslut. Mer som barnets raka övertygelse. En nummerlapp med mitt namn ska jag ha någon gång. I efterhand går det att se hur mycket som redan låg i den meningen. Inte bara nio mil mellan Sälen och Mora, utan riktningen mot ett eget skidliv.

Från sista startledet

När första Vasaloppet till slut kommer är det inte efter någon lång plan eller perfekt uppladdning. Det är 2021, pandemitid, och de traditionella tävlingarna på skidgymnasiet blir inställda. Bara några dagar före loppet anmäler hon sig. Hon frågar pappa om han har lust att åka till Sälen.

Förutsättningarna är råa och enkla. Hon har aldrig gjort något liknande. Hon har inte åkt så långt. Hon har inte stakat så långt. På skidorna finns klister, men inget fäste som fungerar, och det slutar med att hon får staka ändå. Seedning har hon ingen. När starten går står hon längst bak. Sist av alla.

Det kunde ha blivit en berättelse om allt som inte stämde. I stället blir det något annat. Hon tar sig igenom loppet och kommer in omkring plats 42 eller 43. Det hon minns är inte främst placeringen, utan dragningen till det svåra. "Det finns en tjusning i att klara av saker som man tror är svåra att klara av." Det är där någonting hakar i.

För många hade ett sådant första lopp kunnat stanna vid just ett försök. För Linnea blir det ingången. Hon har tagit sig från sista startledet hela vägen till målportalen, och när hon väl gjort det går det inte riktigt att backa ur den världen igen.

När långloppen tog över

Senare samma vår ser hon att Lager 157 Ski Team ska starta ett ungdomslag. Hon hade egentligen inte så mycket koll på långloppsvärlden, och hon är nära att låta bli att söka. Det är pappan som säger åt henne att skicka in ett mejl ändå. Samma vecka som studenten kommer svaret. Hon får en plats.

Det går fort därifrån. Först läger, sedan träning med ungdomslaget. Planen är egentligen fortfarande att köra traditionella tävlingar följande vinter, men efter nyår ringer Anton och frågar om hon vill åka ner och tävla. Några i laget kan inte starta, det behövs två tjejer på linjen. Hon tackar ja. Dagen efter är hon på väg till Arlanda.

Den första tävlingen blir i Toblach. Det som skulle vara en snabb sväng blir längre än så. En vecka till. Sedan en månad. Hon blir kvar i Europa och mitt i en ny skidvardag. "Det var väl så jag kom in. Sen fastnade jag för långlopp."

Det finns något osmyckat i hur hon beskriver den här förflyttningen. När hon kom in i långloppen stakade hon i princip ingenting. Ändå var det här hon skulle bli kvar. Säsongen efter tog hon steget in i det ordinarie laget, och sidospåret hade blivit huvudväg.

Att växa in i loppet

Av de fem Vasalopp hon har åkt pekar hon ut 2024 som det bästa hittills. Då blir hon åtta. Det är ett varmt och blött år, ett sådant före som ställer krav på både lugn och material, och hon säger att de hade superskidor. Samtidigt kommer hon in i loppet med en osäker kropp. Hon hade varit sjuk precis innan och missat Tjejvasan veckan före.

Kanske är det också därför hennes egen bild av sig själv blir så tydlig just där. Linnea beskriver sig som segstartad. Hon är inte den som flyger iväg snabbast från början. Hon känner ofta att loppet måste få tid att sätta sig, att kroppen behöver arbeta sig in i det. "Det är som att jag undermedvetet sparar mig för att orka hela loppet."

Det låter nästan som en motsats till tävlingsinstinkt, men i långlopp kan det vara ett sätt att förstå sina egna villkor. Hon vet att hon inte har samma fart som de allra snabbaste i öppningen. I stället kommer hon senare. Runt Evertsberg börjar det lossna. Där, ungefär vid hennes favoritkontroll, blir hennes lopp ofta till.

Samma dragning till det stora och svåra finns också i Nordenskiöldsloppet. Hon sa ja, tog med pappa till Jokkmokk, startade tidigt på morgonen, åkte i snöstorm och vann direkt. Efter tolv och en halv timme stannade hon för första gången. Resten av loppet hölls ihop av en enda bild. "Jag hade bara en målbild, och det var att ta mig igenom målportalen."