Från Öppet Spår som 19-åring till andraplatskamp i Vasaloppet.

Vasaloppet har funnits där länge för Hanna Lodin, som ett namn i familjen och ett lopp man någon gång ska åka. När hon väl ställer sig på startlinjen blir det början på något större än ett genomfört lopp.

Ett lopp som redan fanns i familjen

Hemma hos Hanna Lodin fanns Vasaloppet redan innan hon själv blev långloppsåkare. Hon kommer från Eskilstuna, där snön inte alltid är självklar, men skidåkningen hade ändå en given plats. Familjen åkte till fjällen på påsklov, sportlov och jullov, och turerna där blev hennes väg in på skidorna.

På pappans sida fanns tävlandet redan med från början. Pappa och hans syskon hade vuxit upp med skidor, och som Hanna beskriver det hade hela den sidan av släkten, inklusive hennes mamma, tävlat och kört Vasaloppet. Loppet låg därför där som en självklar framtidstanke, mer än som en uttalad plan. "Vasaloppet har alltid funnits med i bakhuvudet som något man ska åka någon gång."

När hon till slut gjorde det var hon 19 år. Innan dess hade hon hunnit åka Vasaloppet 45 två gånger och Kristinaloppet, men nio mil var något annat. Första gången blev Öppet Spår på en måndag. Hon kom dit utan resultatkrav, med lånad mellanlagerströja från pappa och med samma enkla mål som så många andra har när de står i Sälen: att ta sig hela vägen till Mora.

Sju minuter som ändrade riktningen

Det var inte någon genomtänkt elitsatsning som stod på spel den dagen. Hanna Lodin beskriver sig själv som motionär. Pappa var med som service och hejade vid sidan, och hennes egen plan var enkel. "Jag satsade inte på något resultat, jag ville bara ta mig igenom Öppet Spår."

Sedan hände det som ibland bara händer i idrott, när ett lopp plötsligt flyttar på hela självbilden. Det gick väldigt bra, berättar hon. Efter målgång fick hon veta att hon hade vunnit, och att marginalen ner till tvåan var sju minuter. Där, efter nio mil, blev frågan om framtiden en annan än den hade varit på morgonen. "Då tänkte jag att det här kanske är någonting som jag ska satsa på."

Hon kom inte från någon traditionell skidbakgrund där allt redan var utstakat. Hon hade styrka med sig, men inte så mycket kondition, säger hon själv. I grunden var hon fotbollsspelare, och efter fotbollen hade träningen mer handlat om crossfit, löpning, maratonförberedelser och Lidingöloppet. Men just därför blev beslutet desto större när hon valde att pausa studierna i teknisk fysik i Uppsala och flytta till Umeå för att satsa på skidåkningen.

Där började en väg som hon i hög grad fick bygga själv. "Jag har ingen tränare, så jag är väldigt självlärd." Hon tog hjälp av människor omkring sig, inspirerades av Jens Burmans vlogg och Charlotte Kallas bok, studerade teknik och testade sig fram. Det blev ett sätt att arbeta som fortfarande märks när hon pratar om skidåkning, nyfiket, noggrant, nästan ingenjörsmässigt.

Avbrottet och chansen att börja om

Resultaten tog henne vidare in i teammiljön och närmare Ski Classics. Efter bra lopp och seger i den nationella långloppscupen fick hon chansen i Team Curira. För första gången kom hon in i en större miljö, med träningsläger och etablerade åkare runt sig. Vägen framåt såg rakare ut.

Sedan kom avbrottet. I oktober, i samband med den andra covidsprutan och antibiotika, fick hon en komplikation som slog undan allt. "Efter det var jag borta i åtta månader." Hon gjorde många undersökningar, missade hela säsongen och samtidigt lades laget ner innan hon ens hann tävla för dem på vintern.

Det är den sortens period som inte syns i en resultatlista men som formar en åkare ändå. När hon väl blev friskförklarad kom nästa chans genom Ski Team Göhlins. Hon beskriver tacksamheten rakt. "Jag är tacksam över att jag blev uppplockad igen." Ett år där tog henne vidare, och efter en niondeplats i Vasaloppet öppnades dörren till Team Engcon.

I den miljön har hon fått andra förutsättningar. Materialet, säger hon, är en stor del av prestationen på den här nivån. Själv beskriver hon sig som en åkare med hög lägstanivå. "Jag är extremt stabil." Det är en formulering som säger mycket om hur hon ser på sig själv. Inte som ett tillfälligt utropstecken, utan som någon som byggt sitt åkande lager för lager och som fortfarande utvecklas.

När loppet klarnade i Mora-skogen

Inför årets Vasalopp hade målbilden flyttat fram. Hanna Lodin gick inte längre in i säsongen för att bara hänga med. Hon tänkte att hon var en av de tre bästa och att hon hade möjlighet att vinna. Samtidigt fanns nervositeten där på startmorgonen, den som hör till Vasaloppet just för att loppet betyder mer än de andra.

I den första backen pratade tjejerna ihop sig om att vara schyssta mot varandra, lägga sig på led och arbeta sig upp längs vänsterkanten. För Hanna blev den inledningen ett första besked. När de kom upp insåg hon att hon låg topp fem. Loppet hade öppnat sig.

Sedan följde den långa förhandlingen med kroppen som nio mil alltid blir. Hon gick i en stark kvinnoklunga, hade en svacka uppför Lundbäcksbackarna och fortsatte jobba. Vid Oxberg, hennes favoritkontroll, började läget förändras igen. Hon tog ryggar, jagade ikapp och med ungefär tio kilometer kvar kom den där klara tanken mitt i allt arbete. "Med tio kilometer kvar insåg jag att jag gick för en andraplats."

När hon kom in mot Mora kunde hon ta in vad som höll på att hända. Avståndet bakåt var stort nog för att känna lugn, och prestationen kom just där hon helst ville att den skulle komma, i det största loppet av alla. Men även när hon pratar om drömmen framåt är tonen stilla och tydlig. Hon vill vinna. Helst vill hon vara först in i Mora i Vasaloppet. Och under allt det där finns samma enkla riktmärke kvar. Hon drivs av utveckling, av plattstakning, av detaljerna i kroppen och tekniken. Men det måste fortfarande vara roligt.