Bakom varje skidspår finns en eldsjäl, här är en av dem.

Det börjar med en ledig startplats och tre veckor till Vasaloppet. Sedan växer berättelsen långsamt till något större, om spår som måste skapas innan någon ens kan börja träna mot Mora.

Tre veckor till start

John Hillman var redan bekant med skidor som barn, men det var först 2003 som Vasaloppet kom farande rakt in i livet. En snickare på jobbet hade en plats över. Frågan kom sent, nästan oförskämt sent för ett lopp som för andra föregås av månader av planering. John tackade ja.

"Ungefär tre veckor innan Vasaloppet så kom en snickare på jobbet och frågade. Vi har en plats över till Vasaloppet." Det blev en snabb tur för att köpa skidor, pjäxor och stavar, och sedan några veckors envist gnetande. Inte mer än så. "Så då följde jag med och så åkte jag Vasaloppet."

Det där första loppet blev ett frö som låg kvar. John, som i dag är 57 år, gift och arbetar som elektriker med egen firma, återvände så småningom till Linköping och började ta skidåkningen på större allvar. Runt 2011 växte en mer långsiktig satsning fram, inte bara mot att ta sig runt, utan mot att förstå loppet bättre. Seedning, förberedelser, rätt träningsmiljö. Allt det där som avgör långt innan startskottet går i Berga by.

Jakten på ett bättre lopp

När satsningen tog fart på allvar handlade det om att bygga steg för steg. John åkte Öppet Spår 2012 tillsammans med en kompis som fått en startplats i 50-årspresent. Problemet var bara att kompisen aldrig hade stått på skidor. John gick in i dagen med en annan roll än den tävlingsinriktade. "Jag är ju där för att peppa." Det blev ett lopp i sträng kyla, omkring 28 minus i starten, och en dag som mer handlade om sällskap, genomförande och envishet än om tid.

Året därpå åkte han igen för att få en bättre seedning till Vasaloppet. Ambitionen skruvades upp. Han var medlem i Linköpings skidklubb och började närma sig ett tydligt mål. "Sex timmar var ju lite målet då. Åka under sex timmar." För att nå ett bättre startled försökte han seeda sig via Halvvasan veckan före, med siktet inställt på led två.

Men långloppsdrömmar avgörs sällan bara av form. De avgörs också av detaljerna. Vallningen till exempel. "Tyvärr så vallade jag bort mig själv." Han missade led två med ungefär en minut. Det är en sådan marginal som stannar kvar, just för att den känns både liten och avgörande på samma gång. Året 2014 blev sedan tungt i ett annat avseende. Vädret var stökigt, med snö och nästan regn, och upplevelsen av det fulla Vasaloppet förändrade hans syn på saken. Efter det blev Öppet Spår mer lockande än söndagens stora lopp. Mer mänskligt, mer rätt för honom.

När vintern måste byggas först

I Linköping är snön aldrig något man kan ta för given. Kanske är det därför Johns berättelse till slut inte stannar vid hans egna lopp. Den rör sig mot allt arbete som måste göras innan någon över huvud taget kan få ett spår att träna i. Engagemanget i Linköpings skidklubb började omkring 2011 med lördagsträningar. En morgon saknades tränare. John fick frågan på stående fot och svarade ja. Så blev han kvar, först som tränare och senare som konstsnöansvarig i några år.

Han beskriver snöproduktionen nästan som ett eget uthållighetsprov. Färskvatten ska bli till konstsnö, men bara om kylan kommer och håller i sig. "Vi måste ju vänta in kylan då tyvärr." När den väl kommer gäller det att vara redo. Då går arbetet nästan utan uppehåll. "Det går ju dygnet runt i stort sett." Fyratimmarspass ska bemannas, om och om igen, och mycket av jobbet bärs av några få. "Det är ju fyra stycken som kör kanske 60 procent av alla passen."

Själva tillverkningen av snön är, enligt John, mycket mer arbete än att dra spåret. När snön väl ligger måste den dessutom vila i åtminstone två dygn innan den kan bearbetas. Klubben har ingen pistmaskin, så jobbet görs med två fyrhjulingar med bandsats och ett spåraggregat. Det är praktiskt, tungt och långt från den där tv-bilden av perfekta spår som bara tycks finnas där. Här måste allt byggas fram, varv efter varv, kväll efter kväll. Ofta är John på plats sent, strax före tio på kvällen, när de flesta andra redan åkt färdigt.

Glädjen i att se andra åka

Det är också där, i de sena timmarna, som drivkraften blir tydlig. John berättar om åkare som säger tack, om uppskattningen när spåren blivit riktigt fina och om känslan av att ha lämnat efter sig något som människor faktiskt längtar till. Men starkast är ändå bilden av barnen. "Man ser glädjen i folk som åker skidor. Och barn som kommer dit med sina föräldrar."

Det säger något om hur hans relation till Vasaloppet har förändrats. Han har fortfarande respekt för loppet, för seedningen, för väder och vallning, för allt som kan ställa till en dag mellan Sälen och Mora. Han säger att han skulle kunna tänka sig att åka Öppet Spår igen, men lägger till det som nästan blivit ett livsvillkor: "Jag vill ha spår om jag ska åka dit." Träningen måste få vara riktig. Vägen måste finnas.

Till slut landar allt där. Inte i sluttiden, inte i ledet, inte ens i målportalen. Utan i åren av försök, missar, kalla morgnar och sena kvällar vid konstsnöspåret i Linköping. John säger det själv, och det låter som en slutsats som vuxit fram under lång tid: "Det är egentligen vägen dit som är grejen tycker jag."