Från rullstol och sjukdom till Mora i sitski på egna villkor.

Hon har velat åka Vasaloppet länge, så länge att drömmen hunnit slå rot i familjehistorien och i hennes egen barndom. Nu sitter Lina Åhnberg i en sitski på väg mot Öppet Spår 90, och det hon tar med sig in i spåret är mycket mer än stavar, kyla och nio mil.

En gammal dröm i en ny kropp

Vasaloppet finns där tidigt i Lina Åhnbergs liv. Hon är uppvuxen i Uppsala, med en pappa från Falun, och på pappans sida finns flera generationer som åkt loppet. Själv stod hon på skidor innan hon lärde sig gå. Någon gång i tioårsåldern följde hon med när pappan åkte, och då blev bilden tydlig. En dag skulle hon göra samma sak. Helst tillsammans med honom.

Sedan tog livet en annan riktning. Lina insjuknade i ätstörningar redan som åttaåring. När hon var 13 hade det utvecklats till svår anorexi, samtidigt som hon slutade tävla i längdskidåkning. Åren som följde präglades av sjukhusvistelser och en kamp som handlade om det mest grundläggande. "Var flera gånger väldigt nära att förlora livet", säger hon.

Vid 19 års ålder tog hon beslutet att bli frisk. Ungefär ett år senare kunde hon säga att hon var fri från anorexin. Då kraschar kroppen. Hon blir så småningom så dålig att hon hamnar i rullstol, får flera kroniska diagnoser, bland annat en genetisk bindvävssjukdom, och lever i dag utan funktionell gångförmåga. Skidåkningen försvinner inte som dröm, men den måste få en annan form.

Det är där sitskin kommer in. Och Lina är noga med hur den berättelsen ska förstås. "jag sitter i zitsky för att kunna åka Vasaloppet, men jag åker inte Vasaloppet för att jag sitter i sitt skju". För henne är loppet fortfarande hennes eget, inte en symbol som andra ska lägga beslag på.

Att komma till start

Förra året var hon redan inställd på att åka Öppet Spår. Två veckor före loppet låg hon i stället på sjukhus med syrgasmask. Det blev ingen start den gången. Inför året då det faktiskt blir av bygger hon träningen kring det liv hon har, med läkarstudier, handcykel och de tillfällen kroppen tillåter skidpass. Målet är tydligt och nästan blygsamt i sin exakthet: 30 mil på skidor före start. Det är också ungefär vad hon får ihop.

Sitskin ställer sina egna krav. Lina kör blankt, eftersom hon inte har något annat val än att staka. Uppför är det bara att jobba. Utför handlar det om att styra, luta, läsa terrängen och hålla sig lugn. "Det som är svårare är ju att bromsa", säger hon. Om det verkligen behövs finns i praktiken bara handbromsen kvar, att lägga sig ner.

Kvällen före loppet bär redan den där märkliga blandningen av vardag och undantagstillstånd som så många Vasalopp består av. På vägen upp till Falun sitter Lina kopplad till en liter natriumkloridlösning i bilen. Hon och Molle, som ska genomföra loppet tillsammans med henne, försöker dessutom lösa detaljer som reservstav och packning. När nålen till venporten är urplockad återstår ändå nästan ingen sömn. Hon slumrar till någon gång vid halv ett. En timme senare är det dags att gå upp.

Vid starten är det minus 18 grader. Värmestrumpor på. Andedräkten i luften. Farfadern är där också, en man som själv åkt Vasaloppet många gånger. Nu ser han sitt första barnbarn ge sig ut i spåret. Han börjar gråta.

Kylan, vurpan och den långa kampen

När startögonblicket väl kommer finns det inte mycket kvar att fundera över. Första backen ska tas, och för Lina betyder det en sak: staka. Hela vägen upp. Hålla rytmen, hålla riktningen, inte tappa taget. Sedan planar det ut över myrarna, och där kommer nästa prövning. "mitt vätskebälte har frusit". I den där sortens kyla blir även det mest praktiska plötsligt avgörande.

Lösningen blir lika enkel som komplicerad. Hon får dricka ur Molles vätskebälte tills de kan möta upp pappa och farfar, som tar med hennes eget bälte och får liv i det igen i bilen. Det är en typisk Vasaloppsscen, nästan osynlig utifrån men helt central för den som är mitt i den. Lopp över nio mil avgörs inte bara av styrka, utan av förmågan att fortsätta lösa nästa problem.

Längre fram finns stunder av lättnad. Smågan. Kontrollerna där hon blir uppropad. Vinterlandskapet som öppnar sig. Och så Risberg, där hon bjuder på den sortens dramatik som senare går att skratta åt. "jag gör också dagens allra snyggaste vurpa". Men efter Risberg väntar det parti som biter hårdast. Sträckan mot Evertsberg blir den värsta delen av hela loppet, ett segt arbete där backarna aldrig riktigt släpper taget.

I Evertsberg är hon mycket trött, men hon vet också vad som kommer efteråt. Den långa utförskörningen ger andrum. Farten kommer tillbaka. In mot Oxberg börjar hon själv ropa ur spår, eftersom det fungerar bättre än när Molle gör det. Någonting har hänt under dagen. Hon åker inte bara loppet längre. Hon tar plats i det.

Ögonblicket före Mora

Det är först precis innan Hökberg som allt hinner ikapp henne. Kilometerna finns i kroppen redan, men nu kommer också resten. Sjukhusåren. Tiden då livet stod och vägde. Vägen tillbaka till rörelse. Det som nyss varit ett lopp blir plötsligt en hel livsberättelse i samma ögonblick. "Det slår mig vad jag faktiskt är ute och gör", säger hon.

Hökberg blir därför mer än en kontroll. Det blir platsen där den gamla drömmen och den nya verkligheten möts. Därför är det också hennes favoritkontroll. Där går det inte längre att värja sig mot betydelsen i det hon håller på att genomföra.

Efter Eldris kör hon bara igenom. När det är ungefär fem kilometer kvar fattar hon ett beslut som förändrar slutet på dagen. "Nu ska vi faktiskt bara ha kul". Tidstänket får kliva åt sidan. Kvar finns Mora, upploppet och den där overkliga sista biten.

När hon kommer in mot mål hör hon människor ropa. "folk skriker mitt namn". Hon känner dem inte, men de känner igen henne. Det blir en målgång som både är hennes egen och större än henne själv. Drygt åtta timmar efter starten är hon framme. Och nästan innan allt hunnit landa har nästa tanke redan börjat ta form. Det tog en vecka, sedan var hon anmäld till nästa års Vasalopp. Hon hoppas att hon inte blir den sista.