Elitåkarens äventyr och utmaningar i Vasaloppets spår, våga tävla!

Det börjar i det praktiska, som det så ofta gör i långa lopp. En morgon i Sälen blir plötsligt rörig, och mitt i allt står Frida Hallquist med en start som redan har ändrat karaktär.

Från Åsarna ut i vasaloppsspåret

Frida Hallquist bär skidåkningen med sig på ett sätt som känns djupt förankrat i platsen hon kommer ifrån. Hon är från Åsarna, med allt vad det innebär av klubbkänsla, skidkultur och en vardag där sporten inte bara är träning eller tävling, utan också ett språk för tillhörighet.

När hennes relation till Vasaloppet summeras i siffror blir den nästan svindlande. Totalt 29 starter i Vasaloppsarenan. Men hos Frida finns ingen ton av samlande för sakens skull. Snarare en självklarhet. Loppen har funnits där länge, som återkommande hållpunkter genom åren.

Samtidigt är det inte riktigt Vasaloppet som ensam får definiera henne. "Jag är ju egentligen först och främst alltså lokalpatriot jämtlänning", säger hon. Det säger något om perspektivet. Historiken med de nio milen finns där, men rötterna sitter någon annanstans, hemma i Jämtland, i skidlivet som format henne långt innan någon började räkna starter.

Morgonen när allt började med kaos

Det var 2014, första gången hon skulle starta i Vasaloppet från Sälen. Redan från början hade morgonen en orolig puls. Hon hade blivit uppflyttad till elitstarten utan att riktigt vara beredd på det, och plötsligt fick allting ett annat tempo. Väskor skulle lämnas, starten förstås, detaljer lösas. Det var, som hon själv beskriver det, kaosigt nog som det var.

Och så kom misstaget som gav avsnittet dess titel. "Jag skickar iväg mitt vätskebälte också... jag hade ju ett extra tänkte jag." I ett lopp där utrustning ofta handlar om små marginaler blev just vätskebältet en sån där detalj som plötsligt växer till något mycket större. Det är lätt att föreställa sig känslan när man inser vad som redan har försvunnit iväg.

Men i Fridas berättelse finns också det som så många känner igen från Vasaloppsvärlden, hjälpen som dyker upp när den behövs. Situationen löstes med ett extra bälte, lånat med hjälp av personer runt omkring henne, bland annat hennes farmors vän. Det är en liten episod, nästan komisk i efterhand, men också talande. Mitt i stressen finns människor som ser, förstår och hjälper till så att loppet ändå kan fortsätta.

Mellan tävling och expedition

Frida har åkt många lopp, och när hon talar om skillnaderna mellan dem gör hon det med en åkares känsla för rytm och karaktär. Vasaloppet framstår hos henne som något taktiskt, ett lopp där klungor, fart och positioner betyder mycket. Det finns ett spel i spåret, en särskild sorts uppmärksamhet som krävs för att läsa vad som händer omkring en.

Kontrasten blir tydlig när hon kommer in på Nordenskiöldsloppet, världens längsta skidtävling, som hon har vunnit två gånger. "Jag har ju vunnit två gånger då när jag har åkt", säger hon, nästan avväpnande enkelt. Sedan kommer formuleringen som fångar hur hon ser på loppet: "Nordenskiöldsloppet är mer som en expedition, ett äventyr."

Där ligger också något väsentligt i hennes sätt att närma sig skidåkning. Hon rör sig mellan prestation och upplevelse utan att ställa dem mot varandra. Det ena loppet kräver taktik i tätare sammanhang, det andra mer uthållighet i det okända. Båda lockar, men av olika skäl.

Gemenskapen runt nio mil och modet att stå på start

För Frida handlar Vasaloppet inte bara om det som sker mellan Berga by och Mora. Hon har också sett loppet från sidan, i arbetet runt omkring. Genom Åsarna och klubbens engagemang har hon varit med och vallat skidor och assisterat ICA handlare under Vasaloppshelgen. Nätter och timmar av förberedelser, rengöring, grund och nytt lager. Ett arbete som är både handfast och osynligt för den som bara ser start och mål.

Det säger något om hennes relation till skidsporten. Hon känner loppet som deltagare, men också som en del av den folkrörelse som får allt att fungera. Den där lägerkänslan, arbetsgemenskapen och det gemensamma slit som omger Vasaloppet blir i hennes berättelse lika viktigt som själva tävlingen.

Kanske är det därför hennes tävlingsfilosofi landar så jordnära. Hon tycker inte att människor ska avstå från att tävla för att de är rädda för att misslyckas. "Alla skidåkare, även om det är motionär, ska inte stå över för att vara rädd för att också en liten törn på sitt självförtroende." För henne ligger värdet i att våga stå där ändå. Att få erfarenheten, att känna loppet, att vara en del av det. Och hon tänker fortsätta själv. Vasaloppet finns kvar i hennes framtid, liksom en liten dröm om att en dag springa Ultravasan.