Följ Basses kamp, humor och värme i hans tuffa Vasaloppsdebut 2019!

När Sebastian "Basse" Widman kliver in i sitt första Vasalopp är det med en blandning av nyfikenhet, humor och allvar. Snart ska det visa sig att 2019 inte bjuder på något gratis, varken i kroppen, vädret eller de sista metrarna in mot Mora.

Från radiostudio till startlinje

Sebastian "Basse" Widman står på startlinjen i Sälen 2019 för att åka sitt första Vasalopp. Till vardags hörs han i Energys morgonshow, men nu är det något helt annat som väntar, ett 90 kilometer långt löfte till sig själv, med allt vad det innebär av förberedelser, nervositet och förväntan.

Uppladdningen blir också ovanligt mycket Basse. Han berättar hur de "tog upp ett kylskåp i studion en morgon och lät mig sitta i det här kylskåpet som då var afinkallt med mina basaloppskläder på" för att vänja honom vid kylan. Det är både lite tokigt och ganska allvarligt på samma gång, ett sätt att göra projektet verkligt innan han ens satt stavarna i snön.

Samtidigt finns det riktig träning under skämten. Stakmaskinen på gymmet blir ett återkommande redskap, den där monotona, nötande rörelsen som ändå påminner om vad som väntar i spåret. Och så den mest osannolika detaljen av alla. "Jag har åkt skidor i öknen faktiskt. På Gran Canaria..." säger han. Det låter nästan för bra för att vara sant, men säger något om hur Vasaloppet kan börja långt innan Sälen, i små absurda förberedelser som ändå bär en människa framåt.

Året då allt blev tyngre

Sedan kommer själva loppdagen, och den blir inte den sortens vinterdag som nybörjare drömmer om. Basse beskriver 2019 som ett år många fortfarande minns för fel saker. "2019 var verkligen det sämsta året på rätt länge... tung blötsnö föll och rak motvind."

Det är blött, slaskigt och segt. Ett sådant före som inte bara tar kraft ur armar och ben, utan också ur huvudet. I Vasaloppet räcker det inte att vilja. Man måste också fortsätta när skidåkningen inte längre känns rytmisk eller vacker, när varje kilometer mest handlar om att ta sig vidare.

För en debutant blir det en särskild sorts prövning. Allt som på förhand varit ett äventyr förvandlas steg för steg till uthållighet i sin mest avskalade form. Basse tar sig igenom det, inte med någon glänsande känsla av kontroll, utan med den envishet som ofta är det enda som återstår när loppet blivit större än planen.

Spurten som förändrade historien

Långt in i loppet, när Mora närmar sig och tröttheten redan hunnit bli en del av kroppen, kommer beskedet från funktionärerna. Basse får veta att han ligger sist i Vasaloppet. Där och då blir placeringen plötsligt något mer än en siffra. Den blir ett litet drama i sig, en berättelse inne i den stora berättelsen.

Framför sig ser han en äldre man. Avståndet är inte omöjligt, men benen är trötta och loppet nästan slut. Ändå bestämmer han sig. "Jag får liksom veta från funktionärerna då att du ligger sist i Vasaloppet... Jag stakar om han så att jag inte är sist utan jag är näst sist i Vasaloppet." Det är på samma gång komiskt, desperat och helt begripligt. Ingen vill vara sist om det går att göra något åt saken.

Först efteråt kommer ironin. Mannen som faktiskt kom sist fick en check. "Han vann då hundratusen kronor för att man kom sist i Vasaloppet." Basse själv konstaterar det med den sorts humor som bara fungerar när allt redan är avgjort. "Jag fick inte 1 kr... Hade jag bara legat kvar hade jag fått den där checken." En spurt av stolthet kostade honom 100 000 kronor, och just därför går den knappast att glömma.

Stoltheten efteråt

Men det som blir kvar starkast är inte pengarna han aldrig fick. Det är målgången. Efter tolv timmar, tjugoen minuter och fem sekunder från Sälen till Mora finns något annat än placeringar kvar, en lättnad, en ömhet i kroppen och en känsla av att faktiskt ha gjort det.

Basse sätter ord på det enkelt och precist. "Det var bara helt underbart att komma i mål stoltheten liksom. Jag har klarat den känslan eu." Där finns kärnan i många Vasaloppsberättelser. Inte att loppet blev som man tänkt sig, utan att man tog sig igenom det som det blev.

Vasaloppet blir dessutom inte slutpunkten för honom det året. Han fortsätter och fullföljer hela Svenska klassikern, med Vätternrundan, Vansbrosimmet och till sist Lidingöloppet. Loppet i Dalarna blir därmed både en egen historia och början på något större. Och någonstans finns också lusten kvar att återvända. Inte för att rätta till allt, utan för att den som en gång stått där i spåret sällan lämnar det helt bakom sig.