Följ Angelicas gripande resa från skidtapp till målglädje i Tjejvasan.

Det börjar långt från snön, i Skåne där vintern inte går att lita på och drömmen om Tjejvasan måste byggas med annat än perfekta förutsättningar. Angelica Westerlund tar sig dit ändå, med familjelivet tätt intill och en envis övertygelse om att ett genomfört lopp också är en seger.

Vägen mot Mora

Resan mot Vasaloppets värld börjar inte i ett preparerat spår utan i vardagen. Angelica Westerlund är mamma, bor i Eslöv och försöker få träning, familjeliv och längtan efter ett eget äventyr att gå ihop. När hon startar sitt Instagramkonto En mamma klassiker är det just det hon vill visa, hur en sådan resa faktiskt ser ut, mitt i allt annat.

Inför sin första Tjejvasa är avståndet till Mora inte bara mentalt. Det är också bokstavligt. Från Eslöv är det en lång bilfärd norrut, ungefär åtta och en halv timme. Och väl framme väntar något som är nytt på riktigt. Hon beskriver Tjejvasan som sitt första Vasalopp och första gången egentligen i Mora.

Förberedelserna bär tydliga spår av var hon bor. "Jag hade försökt att stå på rullskidor lite grann. Bo i Skåne så att snö är ju svårt." Det blir träning på rullskidor och maskin i stället för många mil på riktig snö. Ingen romantisk skidvinter. Bara det som går att få till. Men också det som blir gjort.

Dagen när allt går fel

Sedan kommer tävlingsdagen, den där då ett lopp plötsligt blir en berättelse man bär med sig. Angelica faller två gånger. Hon kämpar i spåret, försöker hitta rytm och lugn, och hamnar i ett läge där hon måste lossa en skida. Det är då det händer, det som inte får hända.

"Jag knipar loss den ena skidan och släpper loss den ena skidan och sen händer ju det som inte får hända, den hamnar ju i backet och den far ner... Den bara sticker ner..." Skidan försvinner nerför backen, och kvar står hon mitt i loppet, i det där märkliga mellanrummet där man nästan inte vet om man ska skratta eller gråta.

Det blir inte den Tjejvasa hon hade föreställt sig. Det blir något mycket råare. Hon får fortsätta till fots med bara en skida kvar, steg för steg, i en situation som både är absurd och fullständigt allvarlig. Just där skalas allt annat bort. Tiden betyder mindre. Det viktiga är vad hon gör nu, om hon stannar eller fortsätter.

Att gå i mål på sitt eget sätt

När Angelica till slut når målet i Mora är det inte fart eller flyt hon minns starkast. Det är känslan av att ha hållit ihop när loppet föll sönder. Målgången blir därför större än hon hade tänkt sig. Inte för att allt gick bra, utan för att det inte gjorde det och ändå slutade under målportalen.

"Det var väldigt stort och väldigt speciellt att få få komma där", säger hon. Och sedan formulerar hon det som nästan blir kärnan i hela hennes berättelse: "Jag vill kanske mest stolt över att jag hängde i att jag inte bröt utan att jag fortsatte och så fick vi ta den tid det tog."

Det är en erfarenhet som flyttar perspektivet. Vasaloppets värld handlar förstås om prestation, träning och förberedelser, men för Angelica blir loppet också ett bevis på något annat. Att styrka kan se ganska oansenlig ut utifrån. Den kan vara långsam, trött och stökig. Den kan komma gående. Men den tar sig framåt.

Det som bär vidare

Efteråt stannar inte berättelsen vid den där dagen i spåret. Angelica har fullföljt sin klassikersatsning, och när sista loppet ska klaras av finns familjen där, tillsammans med vad hon själv beskriver som ett helt team. "Vi var uppe i Stockholm med hela familjen och liksom extra familjen och hade ett helt team som tog emot mig och och firade." Det säger något om hur hennes lopp aldrig bara är hennes.

Samtidigt fortsätter hon framåt i Vasaloppsvärlden. Hon är engagerad i Vasan för Margit, initiativet som vill få fler kvinnor att hitta till spåren, och hon tränar tillsammans med andra i Skåne. Tekniken är viktig, säger hon, och det sociala också. Träningen får gärna rymma både stavar, rullskidor och gemenskap.

Hon planerar också att komma tillbaka, bland annat till Vasaloppet 45. Det finns något fint i det. Att den som haft ett lopp där nästan allt gick fel ändå väljer att återvända. Kanske är det just därför. För att Vasaloppet, i Angelica Westerlunds version, inte främst handlar om att vara oberörd av motgångar. Det handlar om att bli en del av något större, och att lära sig att man kan fortsätta också när en skida har försvunnit.