Från distriktsläkare i Mora till rekordtrippel och SM guld i Ultravasan.

Ellinor Ericsson bor mitt i Vasaloppsarenan, men hennes väg in i ultralöpningen börjar inte med stora planer eller färdiga svar. Den börjar efter en graviditet, i småbarnsliv och arbete, med en anmälan till Ultravasan och en känsla av att det får bära så långt det bär.

När ultra kom mitt i livet

Vägen in i ultralöpningen ser inte ut som en rak idrottssatsning. Ellinor Ericsson bor i Mora, arbetar som distriktsläkare och har tre barn, en man och en hund. Det är ett vanligt liv, fullt av sådant som ska fungera varje dag. Mitt i det kommer också ultra. "Ultra hittade jag på efter min tredje graviditet", säger hon.

När yngsta barnet föds 2023 finns det ingen regelbunden löpning att falla tillbaka på. I stället börjar hon från början. Hon börjar springa regelbundet, försöker successivt öka och tänker att volymen måste först. Det är jordnära, nästan avskalat. Inte ett perfekt upplägg, mer ett beslut som upprepas tillräckligt många gånger för att bli en vardag.

Hon hade tidigare gjort både Lidingöloppet och Stockholm Marathon, och det fanns en träningsperiod längre tillbaka i livet också. Men Ultravasan var något annat. Anmälan kom ungefär samtidigt som yngsta barnet kom till världen. Ett lopp på nio mil lades in i familjelivet innan hon ens visste vad det skulle innebära.

Debuten som förändrade allt

Första gången hon står på startlinjen i Ultravasan är det fortfarande mer fråga än svar. Hon hade som längst sprungit tre eller fyra mil på träning. Resten fick hon ta reda på under vägen. "Jag hade verkligen ingen aning. Det var ett äventyr.", säger hon.

Det finns något avväpnande i hur hon berättar om det. Ingen stor deklaration, ingen noggrant uppbyggd myt om kontroll. Hon sprang bara på. Och när loppet väl var över hade det hänt något som gjorde det omöjligt att gå tillbaka till att tänka smått. Hon kom i mål som sexa i sitt första ultralopp.

Samtidigt började vissa hållpunkter sätta sig. Oxberg blev en sådan plats. Redan från hennes första Vasalopp på skidor bar kontrollen på ett löfte. Då var hon, som hon själv beskriver det, en stor motionär som jagade medaljtiden. Senare fick samma plats en liknande betydelse i löpningen. När hon kommer till Oxberg är hon nästan där. Det är så hon ser på loppet, inte som nio mil i ett svep, utan som delar som går att förstå och överleva.

När resultaten gav press

Året efter debuten springer hon snabbare. Tiden kapas med ungefär en halvtimme och placeringen blir fjärde. Utifrån ser det ut som en naturlig fortsättning. Inifrån känns det annorlunda. Med resultaten kommer också prestation. Förväntningar, både egna och andras, lägger sig över loppet.

Där någonstans föds idén om att göra en trippel i Vasaloppsarenan. Ett skidlopp, ett cykellopp och ett löplopp under samma år. För Ellinor blir det ett sätt att flytta blicken. "Så tänkte jag att en trippel tar bort lite prestation.", säger hon. Målet blir större än en enskild sluttid, och kanske också lite friare.

Nattvasan blir skiddelen. Som Morabo kan hon vänta in en prognos som inte ser katastrofal ut och anmäla sig sent. Hon minns mörkret och hur alla fick stänga av pannlamporna, för att sedan slå på dem samtidigt. Cykelvasan blir något helt annat. Det är hennes första cykellopp någonsin. Hon ställer sig i startled 1 och är, som hon säger, livrädd. Runt Hökberg hittar hon en man på gravelcykel, de märker att de håller samma fart och börjar växeldra och prata. Rädslan får sällskap, och loppet blir det roligaste av de tre.

Jagad hela vägen mot Mora

När hon kommer till årets Ultravasan är trippeln redan igång, men pressen är inte borta. Loppet är också SM. I början håller en stor tjejklunga ihop ganska länge. Den här gången vill Ellinor ligga först på stigarna, och det gör hon. Där underlaget är smalare och mer tekniskt tar hon kommandot.

Vid Risberg förändras loppet. Det börjar gå uppför, och det passar henne. Hon tycker mycket om att springa uppför och märker att hon springer ifrån de andra. Men känslan av kontroll blir aldrig fullständig. Det gör ont tidigt i baksida lår, det är varmt och kvalmigt, och längs vägen kommer rapporter från hennes man. Avstånden bakåt blir något att bära. "Jag kände mig så fruktansvärt jagad ända från Risberg.", säger hon.

Det är en kamp hela vägen, kroppsligt och mentalt. Först vid Hemus vågar hon börja tänka tanken fullt ut, att hon kommer att bli första svenska kvinna i mål. Då har loppet redan krympt till nästa steg, nästa svar från kroppen, nästa besked om hur nära de andra är. I mål står familjen. Där finns också det som nyss varit för långt bort för att ta ut i förskott, att hon tar SM guld.