Från sjukhussäng till Vasaloppsseger, Staffan Larsson berättar hela vägen.

Han är uppvuxen i Mora, bor bara hundra meter från spåret och har levt med Vasaloppet så länge han kan minnas. Men berättelsen om Staffan Larsson tar sin verkliga fart först när allt det andra rasar, på hösten 1993, när ett knä går sönder och en ny tanke börjar ta plats.

Ett lopp som alltid fanns där

Vasaloppet fanns i Staffan Larssons liv långt innan han själv stod på startlinjen. Han växte upp i Mora, började åka längdskidor som liten och åkte Lilla Vasaloppet redan som femåring. Drömmen kom tidigt. Den handlade om att få vara med där, i samma spår som så mycket i bygden kretsar kring, och någonstans också om att vinna.

I familjen var skidåkningen inget avlägset intresse. Den fanns nära, i samtalen och i släkthistorien. Pappan Hans Erik hade själv tävlat och åkt både VM och OS. Farbrodern Sune Larsson vann Vasaloppet 1959, och pappans kusin Gunnar Larsson vann två år i rad, 1957 och 1958. För Staffan blev loppet därför aldrig bara en tävling på nio mil. Det var något som redan låg inbäddat i platsen han kom ifrån.

När han själv tog steget in i eliten såg vägen först annorlunda ut. Han kom med i landslaget 1993 och siktade mot OS i Lillehammer vintern därpå. Vasaloppet fanns kvar som dröm, men inte som ett omedelbart mål. Den som satsade på kortare lopp och ville ta plats i landslaget gav sig inte gärna på nio mil i onödan.

Beslutet på sjukhuset

Hösten 1993 är han ute och springer en långtur med klubben mellan Mora och trakten kring Grönklitt och Fryksås. I full fart kommer han till en spång. Den slår upp under foten. Skadan blir allvarlig, ett rejält benbrott i knäleden på flera ställen. På sjukhuset kommer beskedet snabbt. "Man konstaterade snabbt att det inte skulle bli något OS i vinter och ingen skidåkning."

För många hade den vintern tagit slut där. För Staffan börjar något annat. Redan efter några dagar på sjukhuset har han bestämt sig. Om det inte blir OS, då blir det Vasaloppet. Han ska åka för första gången samma vinter, och han ska göra det genom att staka sig fram trots att läkarnas besked pekar åt ett helt annat håll.

Det låter i efterhand nästan självklart när han berättar det, men vägen tillbaka var allt annat än rak. Rehab blev ett eget slags heltidsarbete. Han gick extra med kryckor, körde styrketräning i maskiner, satt i en Kinetec-maskin tre gånger fyrtio minuter om dagen för att få igång benet och tränade i bassäng där skidrörelsen fick simuleras under vatten. När snön kom satte han sig i en handikappkälke och stakade i spåret. Målet gjorde de monotona dagarna begripliga.

Reservstaven på ryggen

I början av januari får han gå av kryckorna för första gången. Det som först har handlat om att ta sig runt börjar snart skifta. Han testar att staka stående på skidor, vinner Evertsbergsrännet och känner i Skinnarloppet att han kan följa eliten bra, även om de branta springbackarna fortfarande kostar. Självbilden flyttar sig. Det handlar inte längre bara om att överleva ett Vasalopp. Det går att tävla i det.

Veckan före loppet testar han första backen tillsammans med sin pappa. Inför starten finns fortfarande osäkerheten där, nästan handgriplig. En stavförlust tidigt hade kunnat förstöra allt, så Staffan spänner fast en reservstav på ryggen i ett drickabälte. "Jag hade en stav på ryggen, fäst i ett drickabälte." Bilden säger nästan allt om det projekt han är på väg in i. Det är både försiktigt och våghalsigt på samma gång.

Sedan går det fort. Han kommer först till Mångsbodarna. Han passerar Risberg först. Han kommer till Evertsberg först. Loppet han skulle prova sig igenom blir i stället ett pionjäråk där han leder stora delar av dagen. Efter Hökberg får han släppa en grupp med bland andra John Ottosson och två norrmän, och till slut blir han femma. Men riktningen är redan förändrad. Det första Vasaloppet blir inte ett sidospår efter en skada. Det blir början på något nytt.

Förlusten som stannade kvar, segern som kom tillbaka

Några år senare kommer det lopp som fortfarande ligger som ett öppet sår i Vasaloppshistorien. 1998 rycker Staffan i Krångåsen med tolv kilometer kvar. Med tre kilometer återstår leder han med trettio sekunder. Sedan tar energin slut. Upploppet in mot Mora blir brutalt, och han förlorar på mållinjen med två tiondelar. "Det där ska man egentligen inte förlora."

Efteråt kommer breven. Människor skriver för att de inte kan acceptera att han blivit slagen. Det säger något om hur nära hans lopp låg publikens egna känslor. Men det säger också något om vilken tyngd han själv måste bära vidare. Med hjälp av tränaren och bollplanket Björne Andersson riktas blicken mot nästa vinter.

1999 är planen skarpare. Uppladdningen sker ensam uppe i Dalarfjällen. Erfarenheten från året före sitter kvar, också i detaljerna, som energin från Eldris och in mot mål där laget ser till att han har mer folk med dryck ute på kullarna. Och så Krångåsen igen. "Det hade jag bestämt sedan lång tid tillbaka, att rycket skulle komma i Krångåsen." Den här gången håller det. När han kommer in mot upploppet leder han med en minut. Drömmen från Mora, från Lilla Vasaloppet och från skidfamiljen, är inte längre något som ligger framför honom. Han åker in i den.