Alvar Myhlback går igenom fyra Vasalopp, och hur segern 2025 växte fram.

Det börjar i Mora, långt innan han själv är en Vasaloppsvinnare. Ett barn går i mål där de stora namnen gått i mål före honom, och något fastnar så hårt att det blir kvar genom varje vinter som följer.

Där allt tog fart

Relationen till Vasaloppet sitter tidigt i honom. Alvar Myhlback beskriver hur den började redan när han var liten och tävlade på skidor, men det är Ungdomsvasan som blir den första tydliga scenen. "Ungdomsvasan var det största loppet när man var barn", säger han.

Det som drog var inte bara tävlingen i sig, utan platsen. Målet. Att få komma in mot samma Mora som de bästa åkarna, att få kliva in i samma berättelse, om så bara för några kilometer. "Det var väldigt coolt att gå i mål på samma ställe som de som var bäst."

Han växte in i loppet steg för steg, från kortare delar till längre. Till slut fanns inte bara närheten till Vasaloppet där, utan också en riktning. När han kom in i Lager 157 Ski Team som 16 åring tänkte han tidigt och rakt. Redan den sommaren bestämde han sig för att han skulle försöka vinna Vasaloppet den vintern.

Den unge debutanten

När första riktiga Vasaloppet kom var det inte bara ett lopp. Det blev också en fråga om regler, ålder och allt runt omkring. Myhlback själv lade inte mycket energi där. Han litade på beskedet från teamchefen Anton, körde vidare och fokuserade på det han kunde påverka. Efteråt kom skriverierna. "Det blev skriverier om att jag fick köra, och till slut ändrades reglerna också."

Inne i laget var uppdraget tydligt. Den dagen skulle Emil vinna, och de andra skulle göra jobbet som krävdes. För en ung åkare med stora ambitioner kunde det ha skavt, men i Myhlbacks berättelse hörs i stället hur snabbt han förstod spelet. Vasaloppet är inte bara ben och lungor. Det är roller, lägen och förmågan att lägga sitt eget lopp åt sidan när planen kräver det.

Själv hängde han med från Oxberg till Hökberg, "på snöret" som han beskriver det, och hämtade in en lucka mot Ragde över Hökberg. Där finns också något av hans syn på loppet än i dag. Hökberg är favoritkontrollen, säger han, för att loppet har satt sig där. Det är där det börjar skärpas. Debuten slutade med en åttondeplats, samtidigt som lagets plan höll hela vägen.

Regnet, kroppen och dagen då allt stämde

Året därpå kom han in i Vasaloppet med ett annat självförtroende. Han hade, som han berättar, ett JVM guld och en pallplats i Ski Classics i ryggen. Loppet 2024 blev ändå inte ett lopp som bar på lätthet. Tvärtom. Fyra man gick loss redan i första startbacken och höll ihop hela vägen mot Mora. Snöblandat regn föll hela dagen.

"Det var det hårdaste Vasaloppet jag har kört", säger han. När Torleif stack i Hökberg förvandlades resten till en kamp om platserna bakom, och Myhlback tog tredjeplatsen i den gruppen. Hökberg dök upp igen, som favoritkontroll och som vändpunkt, nästan som om loppets nerv alltid går genom samma plats för honom.

Inför 2025 såg det annorlunda ut. Vintern hade varit tung och resultaten hade inte blivit som han ville. Helgen före var han inte topp 50 i Ski Classics. Men just därför blev han också lugnare. Han hade inte så mycket att förlora. Det fanns, som han säger, egentligen ingen tanke på att han skulle göra det bra.

Sedan kom den där dagen som inte riktigt går att pressa fram. Skidorna svarade. Kroppen svarade. Han tog climbpoängen i första backen och började under loppet förstå att det kunde bli något. Men först mycket sent. "Hela loppet, från första till sista stavtaget, var som en dröm", säger han. "Det var helt sjuka skidor, och jag har nog aldrig haft så bra kropp heller." Och ändå: "Tanken att jag kunde vinna fanns inte där förrän på upploppet."

Laget, Hökberg och de avgörande skidorna

Det som framträder tydligt när Myhlback berättar är att hans Vasalopp aldrig bara handlar om honom själv. Han pratar gärna om lagkörningen, om pratet ute i spåret, om att babbel hör till, både med lagkamrater och konkurrenter. I hans bild av loppet är det sociala och det taktiska invävt i samma rörelse.

När han ser tillbaka på årets Vasalopp, där Lager 157 fick fyra av sex åkare i en utbrytning efter Hökberg och Oskar sedan stack iväg ensam, låter stoltheten nästan större än när samtalet kommer in på den egna segern. "Lagets lopp är minst lika stort som när jag lyckades vinna själv", säger han.

Han försvarar också lagets sätt att köra. Andra får gärna tycka vad de vill, men hans slutsats är klar: "Ska något annat lag vinna Vasaloppet, då måste de kopiera oss." För honom börjar det med att åkarna accepterar sina roller, men det stannar inte där. Sådana lopp går inte att köra utan material som håller hela vägen.

Därför blir detaljen med skidparet talande. Oskar vann på det par som egentligen var Myhlbacks förstaval, medan han själv valde ett säkrare par som han litade på från liknande före i Marcialonga. "För att kunna göra det där måste man ha bäst skidor i fältet", säger han. Det är ett konstaterande, inte en ursäkt. I hans värld avgörs Vasaloppet av känslan i kroppen, av självförtroendet och av att rätt skidor ligger under rätt åkare när loppet öppnar upp sig vid Hökberg.