Upplev Vasaloppet i din egen takt utan tävlingsstress och folkmassor!

När de flesta har åkt färdigt och publikljudet lagt sig finns spåret kvar. Där, i tomheten efter loppet, hittar Niklas Bergh ett annat sätt att möta Vasaloppet.

Ett Vasalopp utan allt det vanliga

Niklas Bergh bär redan på många egna versioner av Vasaloppet. Han har åkt flera gånger på längdskidor, cyklat en gång och sprungit en gång, och just därför vet han också exakt vad det stora loppet brukar vara: trängsel, förväntan, folk längs vägen och ett ständigt brus av prestation. Det är ur den erfarenheten som en annan tanke börjar ta form.

Tillsammans med vännen Joakim Tillman börjar han prata om det som först låter som en fantasi och sedan blir ett koncept. "Det var så här vi började prata om att fan vad skönt det skulle vara att åka Vasaloppet utan alla människor ... ingen elitmotionär ... ingen som är utklädd ..." I den meningen ryms nästan hela Utflyktsvasan. Samma bana, samma riktning, men en annan idé om varför man är där.

Det handlar inte om att slå bort Vasaloppet, utan om att komma närmare det. Att låta spåret vara just ett landskap att färdas genom. Att få prata, skratta, stanna upp. Att åka 90 kilometer inte som en uppgift, utan som en utflykt. Därför packas inte bara skidutrustning, utan också det som hör till en dag ute. "Vi gjorde utflyktsmackor och termos hade vi med oss också."

Det är en liten förskjutning av perspektivet, men den förändrar allt. Från tidtagning till närvaro. Från kamp till nyfikenhet. Och kanske är det just det Niklas är ute efter, att få se om Vasaloppets magi finns kvar också när ingen längre tittar.

Snöstormen som stoppade premiären

Den första riktiga chansen kommer vintern 2022. Idén finns där, viljan också. Men vintern har sin egen ordning, och den bryr sig inte om planer, hur goda de än är.

På väg norrut tar det stopp i Sala. Niklas berättar om hur de fastnar i snökaoset, hur vägarna blockeras och hur fordon står stilla i drevet. "Vi fastnade i Sala ... satt fast typ två lastbilar ... snön var alldeles pulvrig och fin ... vi fick vända och åka hem ... 21 februari 2022." Det är en sådan där motgång som både är konkret och nästan overklig, nära nog och ändå långt ifrån själva spåret.

Premiären för Utflyktsvasan blir alltså aldrig någon skidtur. Den blir en hemresa. Men idén försvinner inte för det. Snarare tvärtom. Det ligger något envist i att ha formulerat en bättre dag i spåret och sedan inte få uppleva den. Kanske gör det viljan tydligare.

Så de försöker igen. Inte i samma stund, inte med större dramatik, utan med en lugnare plan. Om första försöket handlade om att ta sig fram genom vintervädret, ska det andra handla om att faktiskt komma till start.

Skratt från led tio

När det lyckade försöket till slut blir av gör de det med enkel logik. Bilen ställs i Mora. Sedan tar de lokalbussen till Sälen, några dagar efter det officiella Vasaloppet. Upplägget är nästan avväpnande rakt. Ingen apparat, inget startnerv, bara resan upp till början för att kunna åka hemåt genom hela berättelsen.

Och när de väl står där väljer de medvetet bort all känsla av hets. "Vi startade led tio längst bak och började åka och skratta och filma och tyckte det var roligt." Där finns något befriande i att lägga sig sist, att inte jaga luckor eller positioner utan bara låta dagen börja. För Niklas blir det ett sätt att återta kontrollen över upplevelsen.

Det märks också i detaljerna. Maten är deras egen. Tempot deras eget. Kontrollerna blir inte bara stationer för energi utan delar av turen, platser att landa på. Mångsbodarna nämns som en favorit, som om hela loppet en stund kan kokas ner till känslan av en andra frukost längs vägen.

Det är fortfarande Vasaloppets bana, med alla sina välkända namn och sin långa sträckning mot Mora. Men den sociala temperaturen är en annan. Här finns babbel i stället för sammanbitna käkar, skratt i stället för splitttider. Det är samma 90 kilometer, men en helt annan sorts dag.

När spåret blir allvar

Det stillsamma betyder inte att allt är lätt. Någonstans längs vägen, omkring partierna vid Risberg och vidare mot Oxberg, förändras förhållandena. Spåren som tidigare burit turen framåt blir sämre, hårdare, mer oberäkneliga. Den där utflyktskänslan får plötsligt sällskap av något skarpare.

Niklas beskriver det utan försköning. "Spåren började bli lite sämre ... fullständigt livsfarligt ... liksom stenröse på sina ställen ... skenande fart ... köttbromsen ..." Det är ett drastiskt språk, men också ett väldigt fysiskt. Man känner hur underlaget skiftar under skidorna, hur farten kan bli för hög och hur kroppen måste lösa det som tekniken inte riktigt räcker till för.

Just där blir Utflyktsvasan också något mer än en charmig idé. Den visar att Vasaloppsspåret alltid måste tas på allvar, också när man åker utan nummerlapp och utan publik. Naturen är inte mindre verklig för att man valt lugnet. Kanske är den tvärtom mer närvarande då.

För Niklas verkar det ändå vara just den kombinationen som gör upplevelsen värd att återvända till. Det vackra och det besvärliga, det långsamma och det riskfyllda, mackorna i termospåsen och de svåra partierna där allt måste stämma. Utflyktsvasan blir inte en enklare version av Vasaloppet. Den blir en mer personlig.