Första Vasaloppet, två små barn hemma och bullar på varje kontroll.

Klockan är 02.30 när dagen börjar, och några timmar senare står Filippa Jensen i minus 16 grader och väntar på att få ge sig ut i spåret, med ungefär 18 mil skidträning i kroppen och ett enda tydligt uppdrag: att ta sig till Mora.

När målet måste få plats i vardagen

Filippa Jensen kommer inte till Vasaloppet från någon lång skidbakgrund. Hon är personlig tränare och driver bolaget FLPA tillsammans med sin man Johan, med vardag som rör sig kring hälsa, bootcamps och funktionell träning, där träningen måste samsas med allt annat som ska fungera.

Idrotten har ändå alltid funnits där, fast i olika former. Under uppväxten spelade hon fotboll, och efter en skada hittade hon till gymmet och utbildade sig till personlig tränare. Med tiden blev synen på kroppen mer grundlig. Mindre yta, mer funktion. Hon beskriver hur hon vill vara stark för livet, inte bara för en enskild gren. "Jag vill vara grundstark och kunna göra många saker i livet."

Efter två täta graviditeter började hon också känna igen något nytt i sig själv. Konditionsträningen blev vägen tillbaka, praktisk nog att få in med springvagn och cykelvagn, tydlig nog att mäta i kilometer och pass. När hennes man gjorde En svensk klassiker växte tanken hos henne också. Vasaloppet skulle bli första delen. Trots att hon, som hon själv säger, inte hade så mycket erfarenhet av längdskidåkning.

Två månader kvar till nio mil

Beslutet blev konkret sent. Ungefär två månader före loppet köpte hon sina skidor. Hemma fanns en golfbana där det drogs spår under vintern, och där började hon samla det som gick att samla. Träningen på snö stannade vid ungefär 18 mil innan själva Vasaloppet.

Det säger något om hennes sätt att ta sig an utmaningen. Hon väntade inte på ett perfekt år eller ett perfekt upplägg. Hon började med det som fanns. Veckan före loppet tränade hon utförsåkning i Kvitfjell i Norge, och dagarna precis före start fylldes lika mycket av vardag som av uppladdning. Hon höll bootcamp på lördagsmorgonen, satte sig sedan i bilen från Göteborg och åkte de sju timmarna upp till stugan i Orsa.

Samtidigt var hon noggrann med det hon faktiskt kunde kontrollera. Kolhydratladdning. Vätska. Sömn. Frukosten på loppmorgonen var klassisk: havregrynsgröt med honung, banan och mjölk. På bussen mot starten somnade hon en stund och vaknade igen till den där särskilda Vasaloppsmorgonen, när mörker, kyla och förväntan ligger tätt över allting.

Varenda stopp blev en strategi

När hon kliver av bussen vid 06.30 och går mot starten står termometern på minus 16. Starten går strax före sju för hennes grupp, och Filippa vet redan från början att det här inte är dagen för tidsjakt. "Jag hade noll tidsfokus över huvud taget." Hon räknar med att vara ute länge, kanske 12 till 14 timmar, och delar därför upp loppet på sitt eget sätt.

Det blir ett lopp där kontrollerna får bära nästan lika mycket som stavtagen. Hon använder varje stopp. Dricker blåbärssoppa, sportdryck, buljong och vatten. Äter allt som finns. Framför allt Vasaloppsbullarna. "Jag använde varenda stopp och åt allt som fanns på varenda stopp." Det låter enkelt, men i hennes berättelse blir det själva överlevnadsplanen. Lite energi, lite värme, ett nytt delmål.

I spåret har hon också sällskap. Niklas, som hon kallar en otrolig kompanjon, följer henne under nästan halva loppet. De åker efter varandra, pratar, pushar och stöttar. När stakningen på de platta partierna känns svår blir backarna nästan en lättnad. "Backarna var det bästa under hela Vasaloppet." Det är ett oväntat omdöme, men också talande. Hon åker sitt eget lopp, med sina egna styrkor och svagheter, långt bak i fältet men hela tiden framåt.

Samtalet i Evertsberg och tanken i Mora

Det starkaste ögonblicket kommer i Evertsberg. Där, vid favoritkontrollen, stannar Filippa och ringer sin mormor och morfar. Hon berättar att hon har kommit halvvägs. Samtalet blir mer än en rapport från spåret. Hennes morfar har själv en relation till Vasaloppet, och plötsligt står hon mitt i något som är både hennes eget och familjens. Det är där hon förstår att hon faktiskt kommer att klara det.

Sedan fortsätter hon mot Mora med samma metod som tidigare. Blicken framåt. Energi i tid. Ett stopp i taget. Runt omkring henne finns naturen, solen, snön och funktionärerna. Hon minns allt det där också, inte bara tröttheten. "Lyft blicken och ta in allting", säger hon efteråt.

När hon till slut går i mål står hennes man och hans två kompisar där och tar emot henne. Hon har klarat sitt första Vasalopp, fått medaljen och tagit första steget i sin svenska klassiker. Men känslan som kommer först är inte att det äntligen är över. Den går åt andra hållet. "Det här behöver jag göra igen."