Följ med Marko på Vasaloppet, skidåkning, rapportering och känslostormar!

Det börjar långt innan Mora, innan upploppet och lättnaden. För Marko Säävälä är Vasaloppet ett lopp där kroppen arbetar, munnen går och varje kilometer kan bli radio.

En åkare som måste prata

Marko Säävälä bär på två identiteter samtidigt i spåret. Han är, som han själv säger, "en skidåkare och skidåkande reporter för Radiosporten och Sveriges radio finska". Det betyder att Vasaloppet aldrig bara är nio mil skidåkning. Det är också röster, möten, små iakttagelser och försök att fånga stämningen medan den fortfarande pågår.

Han har åkt 12,5 Vasalopp och känner loppets egenheter väl, inte bara som sträcka utan som kultur. Han vet vad han tycker om också. Hellre sträng kyla än blidväder. "Jag säger nog köldgrader... säg sådär 15 minusgrader skulle väl vara acceptabelt... Jag tar hellre det än plusgrader", säger han. Den klassiska Vasaloppsbullen ratar han utan omsvep. "Den är extremt torr... Jag rör den inte längre... det förstör ju smaklökarna."

Även utrustningen är personlig. Marko hör till stakgenerationen och gillar blanka skidor, inte för att det ser snyggt ut utan för att han är glad att slippa valla. Och någon kroppstrumpa blir det inte. Jacka, tack. Kroppen ska fungera i timmar, och känslan måste vara rätt. Det där jordnära, nästan oresonliga i vad man trivs med, följer honom genom hela berättelsen.

Men det mest typiska för Markos Vasalopp är kanske ändå pratet. "Som skidåkande reporter är ju att ja, jag måste ju babbla och gärna med andra också och de måste ju bjuda tillbaka." I ett lopp där många går in i sig själva måste han göra tvärtom. Söka kontakt, byta några ord, fånga ett humör. Det är hans sätt att åka.

Kaotisk start med radion på ryggen

När han blev skidåkande reporter för Radiosporten under Vasaloppet 2024 hade idén redan vuxit fram hos honom själv. Han hade erfarenhet av liverapporter från skidspår i Stockholm och hörde av sig, erbjöd sina tjänster. Plötsligt skulle han inte bara ta sig genom loppet. Han skulle göra det med sändning i kroppen.

Utrustningen gjorde sitt till. "Vi har en ryggsäck och headset... ryggsäck väger fem-sex kilo... måste kunna prata och staka samtidigt." Det låter nästan sakligt när han beskriver det, men bilden är tung. Ett redan krävande lopp får ytterligare en dimension när varje stavtag också ska samsas med teknik, sladdar och koncentration.

Sedan kom starten 2024, och den blev inte som någon dröm om ordning och skidromantik. "Jag fick springa 7 km till start... parkeringen hade inte satt sig... enormt köande och kaotisk start." Han kom in i fållan 07.49, med loppet alldeles inpå. Redan där hade pulsen hunnit göra sitt. Redan där hade Vasaloppet visat vilken sorts dag det tänkte bli.

Förhållandena hjälpte inte. Det var blött, lerigt och sönderkört i startområdet. Pölar och mjuka spår tog emot skidorna tidigt, och det där som i bästa fall är en rytmisk inledning blev i stället en kamp för flyt. Marko skulle inte bara ta sig fram. Han skulle samtidigt hålla ihop sin uppgift och sin egen åkning.

Ensamheten mellan kontrollerna

Det märkliga med Vasaloppet är att det kan kännas både trångt och ensamt på samma gång. För Marko blev det tydligt efter Smågan. "Passerar Smågan så börjar det bli lite dålig täckning... radioskugga där... är borta i närmare en halvtimme." I ett lopp fullt av människor uppstod plötsligt ett tomrum.

När kontakten med sändningen försvinner försvinner också en del av rollen. Kvar är åkaren, kroppen, ljudet av spåret och den egna ansträngningen. För någon som är där för att förmedla loppet blir tystnaden nästan fysisk. Det är fortfarande Vasaloppet runt omkring honom, men utan radiolänk blir han för en stund avskuren från den värld han också ska rapportera till.

Samtidigt finns de där välkända delarna av banan som alltid kräver sin tribut. Risbergsbacken är värst, tycker han. "Risbergsbacken är jobbigast... lång och seg... man får mentalt jobba." För en stakare blir den särskilt obarmhärtig. Den är inte dramatisk på ett ögonblicksvis sätt, utan utdragen. Det är just det som gör den tung.

Halvvägs, i Evertsberg, kommer en lättnad som nästan känns overklig. Där stannar han länge, och där åker ryggsäcken av. "I Evertsberg stannar jag länge... tar av mig ryggsäcken och får vingar... nästan kallt när jag blev av med den." Först då blir loppet friare igen. Inte lätt, men lättare. Som om kroppen får tillbaka något av sitt vanliga språk.

Eldris, målet och den egna rösten

Det finns en plats i Vasaloppet som Marko återkommer till med särskild värme. Eldris. "Min favvokontroll är eldis... som en by i hobbit-världen... vet att man tagit sig dit och då bryter man inte." Det är en ovanligt precis bild, sagolik men ändå konkret. Inte för att kontrollen är overklig, utan för att den bär på ett skifte. Där blir loppet plötsligt möjligt att äga hela vägen in.

För honom handlar Eldris inte bara om kilometer kvar till Mora. Det handlar om mentalt besked. Har man tagit sig dit finns en lyckokänsla i kroppen, en överenskommelse med sig själv. Nu fortsätter man. Nu är det målet som gäller.

Och så kom 2025, året då alla de här trådarna knöts ihop på ett sätt som nästan låter för bra för att vara sant, men som hände. "2025 året... fick referera min egen målgång... gjorde det trots stort skidVM-drama i Trondheim... höjdpunkt i yrkeslivet." Där, i de sista hundra metrarna, blev han både berättare och huvudperson i samma ögonblick.

Det är något med den bilden som stannar kvar. Marko Säävälä, efter nio mil, fortfarande i arbete, fortfarande i rörelse, på väg mot portalen och samtidigt på väg in i sin egen radioberättelse. Vasaloppet som arbete, prövning och glädje. Vasaloppet som liveläge. Och någonstans där, mellan Eldris och Mora, också som livets målgång.