Följ med bakom kameran i Vasaloppet, tung utrustning och minnesvärda stunder.

Han rör sig mitt i Vasaloppet, inte som åkare i vanlig mening utan som den som ska vara tillräckligt nära för att fånga andetagen, stressen och ögonblicken som annars försvinner. Adam Karlsson har gjort loppet tolv gånger med kamera, och hans berättelse börjar där tv-bilderna brukar sluta.

Ett lopp från fel håll och rätt plats

Adam Karlsson kommer till Vasaloppet med en kropp som redan kan skidåkning. Han är gammal skidåkare och skidorienterare, van vid att läsa snö, fart och rytm, och det märks i sättet han beskriver arbetet i spåret. För honom är loppet inte bara en produktion utan också ett hantverk där erfarenheten i skidspåret måste sitta lika djupt som känslan för bild.

Sedan över tolv år åker han som fotograf i Vasaloppet. Tolv riktiga Vasalopp, alla med kamera. Han har också åkt Öppet Spår och kortare lopp utan utrustning, men det är arbetsversionen av Vasaloppet som har blivit hans egen. Där finns en annan sorts disciplin. Kameran i ena handen, staven i den andra, och hela tiden en blick bakåt mot den som ska filmas.

Han är praktisk i sina val, nästan osentimental. Kallt väder är bättre än regnigt. Blöta fötter är värre än sträng kyla. Och när det gäller skidorna väljer han bort skins. "Nej, jag är valla...skins är inte riktigt där så att jag kör riktigt valla...det är säkrare än skins." Det är ett beslut som låter enkelt, men i hans värld handlar det om kontroll. Med utrustning på kroppen finns inte mycket marginal för tvekan i fästet.

Åren med de tunga ryggsäckarna

Det började för ungefär tretton år sedan, när Adam och kollegan Karl Magnusson fick frågan om att hjälpa till med produktionen från spåret. De klev in i något som fortfarande höll på att formas. Tillsammans med bland andra Rikard Olsson byggde de upp ett sätt att sända Vasaloppet inifrån, med skidåkande reporter och fotograf mitt i loppet.

De första sex åren var arbetet nästan brutalt konkret. Två ryggsäckar. Mellan 16 och 17 kilo. Utrustning som bars genom loppet och byttes halvvägs. I Evertsberg skedde skiftet, och där åt de semlor. Det är en detalj som säger mycket om den här sortens dag. Extrem belastning, teknisk precision och så plötsligt något väldigt svenskt och vardagligt mitt i alltihop.

Tekniken har blivit lättare med åren. Nu åker Adam med ett batteri på ryggen och en länk till kollegans ryggsäck. Men lättare betyder inte lätt. Västen sitter hårt över överkroppen, en arm går ut till kameran och lämnar honom med en stav i högerhanden. Kroppen binds upp av uppgiften. "Jag kan inte böja mig ner för att det är som en godkänt...jag kan inte göra någonting mer än att hålla mig upprätt och åka..." Det är en mening som rymmer hela yrket. När utrustningen väl sitter på finns egentligen bara en riktning kvar, framåt.

När repet närmar sig

I tv ser Vasaloppet ofta ut som ett långt flöde av snö, åkare och kontroller. Inifrån produktionen är det också en kamp mot klockan. Adam beskriver hur insikten kom att det inte alls är självklart att ta sig från Sälen till Mora, särskilt inte när den man följer kanske inte är en van långloppsåkare och när allt ska fungera samtidigt.

Reptiderna ligger där som en skugga över dagen. De går inte att förhandla med. När tempot sjunker eller logistiken hakar upp sig dras hela maskineriet ihop. Ett meddelande i örat kan förändra allt. De måste vara framme nu, men befinner sig fortfarande längre bak i banan. Då blir backarna tyngre, besluten snabbare och varje kontroll en gräns, inte bara en serviceplats.

Just därför blir också energin och rutinerna så viktiga. Adam talar om Vasaloppsbullen med grädde och mandelmassa, nästan som om den hör till samma självklara system som vallning och batteribyten. Den sortens val är inte kuriosa. De är en del av överlevnaden i ett lopp där jobbet pågår medan kroppen töms.

Jakten på Gunde i Oxberg

En av berättelserna han bär med sig starkast utspelar sig under stafettformatet 2022, när Gunde Svan och hans lag åker mot klockan och mot reptiderna. För Adam blir det ännu en dag då jobbet är att ligga så nära dramat att tittarna nästan känner pulsen själva.

Tidigt händer det som inte får hända. "Gunde stavgår av...han hade tejpat tider på stavarna...den första stavstationen hade inte hans längd..." Stavbrottet kommer i den första backen, och plötsligt förändras allt. Gunde fortsätter med en stav, tar sig vidare på erfarenhet och skidinstinkt, byter först till en kortare stav och sedan senare till en längre. För den som följer med kamera blir det inte bara en historia att dokumentera utan en jakt som hela tiden riskerar att glida ur händerna.

I Oxberg tätnar allt. Där måste de stanna och byta batterier, samtidigt som dramat fortsätter framåt i spåret. Adam beskriver hur det blev jakten på Gunde i tv också i Oxberg. Det är lätt att höra tempot i den meningen. Ingen riktigt stillhet, bara nästa beslut, nästa förflyttning, nästa försök att hinna ikapp berättelsen innan den passerat.

När dagen är över finns smärtan kvar i kroppen. Adam säger det utan att förstora, nästan som ett konstaterande efter alla dessa år: "Det gör ont även fast det blir lite lättare nu...mycket axlar som ändå nacke...svullande fötter och känner av bindningarna i flera dagar..." Men kanske är det just där hans berättelse landar. Bakom bilderna från Vasaloppet finns människor som också går hela vägen, bara med en annan sorts uppdrag på ryggen.