En unik inblick i Vasaloppet, träning och att njutglo i naturen

Det finns människor som kommer till Vasaloppet med en tid i sikte och ett upplägg i kroppen. Johanna Ojala kommer dit med ett annat uppdrag, och upptäcker under de där tolv timmarna varför loppet betyder så mycket för så många.

Ett liv i skidåkningen, men vid sidan av Vasaloppet

Johanna Ojala bär med sig skidåkningen långt tillbaka. Hon är uppvuxen med idrott, tog vägen via skidgymnasium och juniorlandslag, utbildade sig till tränare och har arbetat både på skidgymnasium, i juniorlandslaget och i Norge. I dag möter många henne i tv, som programledare på Viaplay och tidigare skidexpert i Vinterstudion. Skidorna har funnits där nästan hela tiden, men just Vasaloppet blev ändå aldrig den självklara punkten på hennes egen karta.

Kanske är det just därför hennes berättelse om loppet blir så ovanlig. Hon kommer inte in i Vasaloppet genom en lång privat dröm om startleden i Berga by, utan från ett annat håll. "När jag åkte Vasaloppet som åkande reporter. Det var 2018... jag och Britta..." säger hon, och i den meningen ryms hela anslaget. Hon åker tillsammans med Britta Zachari, inte för att jaga placeringar utan för att fånga berättelser, människor och stämningar längs vägen.

Det är ett perspektiv som passar Johanna. Hon är djupt hemma i skidvärlden, men också tillräckligt fri från just Vasaloppsmyten för att kunna se den utifrån. Hon vet vad kroppen kan göra med en människa, hur teknik och rutin formar ett lopp, men hon ser också det andra, varför så många återkommer, år efter år, till samma 90 kilometer.

Tolv timmar i spåret

När Johanna minns sitt Vasalopp är det inte främst fart eller resultat som stannar kvar. Det är tiden där ute. Längden på dagen. Vad det gör med kroppen att stå på skidor timme efter timme. "Vi åkte ju på typ tolv timmar... jag hade så ont under hälarna för att ha stått så länge", säger hon. Smärtan är konkret, nästan överraskande i sin enkelhet. Inte dramatisk på elitvis, bara malande och mänsklig.

Samtidigt finns det partier som lyser varmare än andra. En sådan plats är Evertsberg. Halvvägs, men också något mer än så. "Favoritkontroll längs vägen. Ja alltså Evertsberg var ju fin för då fick vi ju sätta oss... mat åt oss och vi får sätta oss på en bänk." I ett lopp där så mycket handlar om att fortsätta framåt blir bänken i Evertsberg ett litet centrum för lättnad. Att få sitta ner. Äta. Vara stilla en stund.

Hon beskriver också målet och vägen dit som något nästan sagolikt. Ljuset, känslan när loppet går mot sitt slut, människorna som finns där ute. Vasaloppet blir i hennes berättelse både prövning och skådeplats. Ett ställe där trängsel, trötthet och ömmande kropp samsas med något större, stämningen, de andra åkarna, den där märkliga känslan av att alla delar samma dag, fast på sina egna villkor.

Kontinuiteten som bär

När Johanna pratar om träning låter det sällan som en order. Mer som ett sätt att hålla ihop livet. Hon återkommer till kontinuiteten, till att kroppen och huvudet mår bra av att rörelse får vara just regelbunden och möjlig. Under en period blev det hennes egen kvällsrutin. "Det blev min grej att sticka bort i ett varje kväll... så fortsatte jag i 534 dagar tills att jag fick covid och ja. Då fick det vara nog."

Det är en berättelse som säger mycket om henne. Inte som prestation i första hand, utan som envis vardagsmetod. Det viktiga är inte att varje pass är perfekt, utan att det blir av. "Det spelar liksom ingen roll om det blir 1,5 timme maxinsats eller om det blir 20 minuter promenad utan det är bra att bara göra någonting kontinuerligt." Den hållningen färgar också hennes syn på Vasaloppet. Man tar sig fram genom att fortsätta, inte genom att göra allt storslaget.

Men i samma kropp finns också det hon själv kallar tävlingsjävulen. "Den där tävlingsjävulen som aldrig släpper greppet om en och den är jobbig." För den som har levt nära prestation försvinner inte jämförelsen bara för att åren går eller uppgiften förändras. Kanske är det därför hennes sätt att tala om rörelse känns så jordnära. Hon vet hur stark drivkraften kan vara, och hur viktigt det då blir att hitta tillbaka till något enklare.

Att få stanna och njutglo

Till slut landar hennes berättelse i något som nästan låter som en motrörelse till all prestationskultur. Ett ord som bär både humor och allvar. Njutglo. För Johanna handlar det om att stanna upp mitt i aktiviteten, se sig omkring och faktiskt ta in var man är. "Hashtag njutglo... bege mig ut på ett fjäll... sätta sig ner... och bara njutgro på utsikten."

Det säger något om hur hon vill vara i naturen, men också om varför Vasaloppet berör. Loppet är större än sluttider och placeringar. Det är en motor för skidkulturen i Sverige, men också en plats där människor får vara del av något gemensamt. För Johanna finns värdet både i folkrörelsen och i det lilla, i utsikten, pausen, blicken som lyfts från spåret.

"Jag vill bara ut och röra på mig, helst vill jag bara ta en runda på ett fjäll och se andra saker", säger hon. Det är kanske där hennes Vasalopp till sist hamnar. Inte som en enda stor prestation att lägga till meritlistan, utan som en erfarenhet som bekräftar något hon redan vet. Att skidåkning kan vara hård, lång och smärtsam. Men också varm, vacker och full av människor. Och att det ibland bästa man kan göra är att fortsätta framåt, för att sedan stanna en stund och bara titta.