Följ Bob Niemi Impolas väg till andraplatsen i Vasaloppet 2018 och hans träningsliv.

Det börjar långt från målportalen i Mora, i minnen av kyla som biter och lopp som formar en åkare. När Bob Niemi Impola ser tillbaka på sina år i spåret är det inte bara resultaten som stannar kvar, utan känslan av att fortfarande vilja mer.

Från Kopparberg till Vasaloppsspåret

Bob Niemi Impola bär med sig skidåkningen från tidig ålder, från Kopparberg i norra Örebro län där han växte upp och bodde tills han var 16 år. Därefter gick flytten till skidgymnasiet i Torsby, en plats där skidlivet fick breda ut sig på allvar och där han blev kvar i ungefär tio år. Vägen därifrån har sedan fortsatt in i ett vanligt arbetsliv, som elkraftsingenjör på Sweco, men skidåkningen har inte lämnat honom.

Han beskriver sig själv som före detta. Samtidigt är det bara en del av sanningen. För det finns fortfarande en tydlig rytm i vardagen, ett mål om att träna varje dag och en lust att fortsätta åka tävlingar. Det låter inte som någon nostalgisk rest från förr, utan mer som ett sätt att leva. Han säger själv: "Jag är före detta. ... Jag har som mål säger att träna varje dag... jag tycker fortsatt det är svinroligt att åka på tävlingar".

Det märks också i hans relation till Vasaloppet. Han räknar dem till tiotolv stycken, troligen tolv, och talar om loppen med den där blandningen av rutin och respekt som bara kommer av många mil. För en åkare som återvänt gång på gång blir varje detalj viktig. Inte bara formen, utan också det praktiska, sådant som avgör om kroppen fungerar när timmarna går.

När kylan lärde honom allt

En av de starkaste erfarenheterna kommer från 2013 och kinesiska Vasaloppet. Där var det runt 30 minus och 50 kilometer skidor. Bara den meningen räcker för att förstå att det inte handlade om något vanligt långlopp. I sådan kyla blir utrustning och energiplan inte ett komplement till prestationen, utan själva förutsättningen för att ta sig igenom loppet med kontroll.

Bob beskriver hur han tankade en vattenflaska på ryggen och använde koffeinpiller strategiskt. Han tog ett före start och lade ett i varje handske. Det är konkreta, nästan handfasta bilder. En kropp i arbete, händer som letar efter rätt sak i rätt ögonblick, ett lopp där allt måste fungera trots att kylan försöker stänga ner både fingrar och flaskor. Vattenflaskan frös senare, en detalj som säger mycket om förhållandena och om hur snabbt en plan kan förändras ute i spåret.

Det är också här hans syn på energi blir begriplig. Han föredrar flytande energi framför gel. "Energi säger jag väl då, men jag kör ju mest liquid annars själv", säger han. Det är inget teoretiskt resonemang, utan en slutsats dragen ur erfarenhet. När vädret blir hårt och kroppen ska fortsätta arbeta, då måste det vara enkelt att få i sig det man behöver.

Första kvittot och hungern efter mer

Det första Vasaloppet blev ett slags kvitto. Målet var topp 100 och när han gick i mål kring 79:e plats var han mer än nöjd. "Top 100. Jag är 80 liksom och det är ju liksom. Det är ju supernöjd liksom." I den kommentaren finns något av långloppsvärldens egen logik. För de flesta utanför sporten kanske det låter som en placering en bit ner i resultatlistan. För den som vet vad loppet kräver är det ett tydligt besked om nivå, kapacitet och möjlig riktning framåt.

Det viktiga är kanske inte bara siffran, utan vad den gjorde med honom. Den öppnade för tanken att det gick att utvecklas vidare. Att Vasaloppet inte bara var ett enskilt kraftprov, utan en återkommande plats att mäta sig mot. I ett sådant lopp blir erfarenhet nästan lika viktig som fysik. Man lär sig hur kroppen reagerar, vad man behöver äta, hur länge man kan vänta med nästa beslut och hur lite marginal det ibland finns mellan kontroll och kaos.

Än i dag finns den där tävlingsinstinkten kvar. Han säger att han försöker hålla sig topp 100 och att han inte vill hamna på andra sidan den gränsen. Det är ett mål som säger något om hur han ser på sig själv nu. Inte som elitåkare i full satsning, men inte heller som någon som bara deltar. Han vill fortfarande prestera. Fortfarande känna att loppet betyder något.

Attacken som bar hela vägen

Så kommer 2018, året då allt samlas i ett enda avgörande ögonblick. Bob är med långt fram och inne i slutet av loppet måste beslut fattas snabbt. I den sista delen av tävlingen väljer han det offensiva, nästan vågade alternativet. "Jag sticker tidigt och hoppas att ingen är med", berättar han. Redan där finns insikten om risken. Han vet själv att det inte är optimalt. Men ibland är det just där lopp avgörs, i valet att gå innan någon annan hinner tänka samma tanke.

Han beskriver hur han trycker allt han har in på upploppet. Kroppen är på gränsen, tekniken reducerad till ren vilja. Andreas Nygård kommer förbi och där är han chanslös, säger han, men attacken har ändå gjort sitt. Den har skapat luckan, tvingat fram ett avgörande, förvandlat det sista partiet in mot Mora till ett ögonblick som fortfarande står kvar. När han går i mål är han tvåa i Vasaloppet.

Det är en placering som nästan alltid kommer att stå först när hans namn nämns, men i hans egen berättelse är det inte bara resultatet som bär. Det är modet i beslutet, tajmingen, den där blandningen av desperation och klarhet som kan uppstå sent i ett lopp. Han gjorde något som kändes fel i teorin och rätt i stunden. Och det höll.

Kanske är det också därför berättelsen stannar kvar. För att den säger något om Vasaloppet självt. Alla dessa timmar av rutin, energiintag, kyla, träning och vardag kan till sist mynna ut i en enda böj, ett ryck, ett upplopp där en åkare trycker allt han har. I Bob Niemi Impolas fall räckte det hela vägen till andraplatsen, och till en historia som fortfarande lever.