Åse delar sin starka klimakterieupplevelse mitt i Vasaloppet och vägen vidare.

Det börjar i skidglädjen, i de många milen och den där särskilda relationen till ett lopp som får människor att återvända år efter år. Men mitt i Vasaloppsspåret väntar också stunder då kroppen plötsligt talar med en röst som inte går att förhandla med.

Ett liv i spåret

Åse Borgeryd bär många roller samtidigt. Hon är entreprenör inom hälsa, mental tränare och skidåkare från Piteå, och i hennes berättelse ligger skidåkningen inte vid sidan av livet utan mitt i det. Vasaloppet har blivit en återkommande punkt att mäta sig mot, en plats där både pannben och vardag får form.

Hon har åkt nio mil elva gånger. Det säger något om relationen till loppet, men också om den sorts långsiktighet som krävs för att fortsätta komma tillbaka. Redan i de tidiga Vasaloppen använde hon mental träning för att rikta sin kapacitet, för att göra det stora mer hanterbart och för att hitta ett sätt att prestera i ett lopp som äter timmar och tankar.

Samtidigt finns det en jordnära kärlek till själva hantverket. Åse pratar om utrustning som den som verkligen vet hur mycket små val betyder över nio mil. Hon föredrar att träna på skinskidor och tävla på blanka. "Blanka och skins för jag tycker ju skins är livets bästa uppfinning." Och längs banan finns de där välbekanta hållpunkterna som blivit nästan personliga. Smågan, dit den första stora stigningen leder, och Eldris, den sista kontrollen där Mora börjar kännas på riktigt.

När loppet tog slut i Oxberg

För den som åkt Vasaloppet många gånger byggs också en sorts tillit upp. Man vet hur kroppen brukar svara, hur ett krisigt parti kan vändas, hur man tar sig vidare kontroll för kontroll. Just därför blir det så starkt när den tilliten plötsligt rubbas.

Under Vasaloppet 2023 händer det i Oxberg. Där, efter många mil i spåret, kommer en upplevelse som Åse själv sätter ord på med en blandning av skärpa och overklighet. "Jag brukar ju säga att jag hamnar i klimakteriet i oxberg... där står jag i oxberg och nu är jag i klimakteriet punkt." Det blir första gången hon inte fullföljer loppet.

Det är en dramatisk punkt i hennes Vasaloppshistoria, inte för att den innehåller stora yttre gester utan för att den är så kroppslig och obeveklig. En erfaren långloppsåkare, van att läsa av lägen och fortsätta framåt, tvingas i stället stanna och inse att något har förändrats. Det som sker i Oxberg blir inte bara ett brutet lopp, utan också ett nytt sätt att förstå prestation, åldrande och kvinnohälsa.

När erfarenheten blev ett engagemang

En del upplevelser stannar kvar som besvikelser. Andra börjar arbeta vidare inombords tills de blir till handling. För Åse blev tiden efter Oxberg just en sådan förflyttning, från personlig chock till ett tydligt engagemang.

Bara en månad senare ordnade hon ett stort event i Piteå om klimakteriet och kvinnohälsa. Omkring 150 kvinnor kom. Det säger något om hur många som kände igen sig, eller kanske hur stort behovet är av att någon faktiskt sätter ord på det som länge varit tystare än det borde vara.

I den rörelsen finns också en ny riktning för henne själv. Skidåkningen är fortfarande kvar, men den får sällskap av en annan uppgift. "Jag kan nog bli någon form av kvinnohälsa inspiratör när det gäller det här skidåkning." Det är inte ett avståndstagande från sporten, snarare tvärtom. Erfarenheten från spåret blir ett språk för att tala om kroppen, förändringen och det som händer när kvinnor fortsätter träna och tävla genom nya faser i livet.

Att åka vidare på ett nytt sätt

Det nya kapitlet handlar inte om att sluta utmana sig. Det handlar om att göra det med andra måttstockar. Efter Vasaloppet har Åse sökt sig vidare mot andra lopp, bland annat Nordensköldsloppet, och beskriver en vilja att behålla lusten i skidåkningen. Hon vill ha roligt i spåret, göra nya saker och låta skidåkningen fortsätta vara en levande del av livet.

Samma förskjutning märks i hur hon talar om träning efter 40 och 50. Blicken är mindre fixerad vid timmar och mer intresserad av vad kroppen faktiskt svarar på. "Jag behöver mer återhämtning... Man tränar åt skogen för mycket... snarare än att jaga timmar." Det är en erfaren åkares slutsats, formad av många lopp och av en kropp som inte längre accepterar gamla sanningar utan förhandling.

Hon bär också på idéer om hur Vasaloppet skulle kunna förändras. En egen tjejstart, lite senare på dagen, med mindre hets och större möjlighet att tävla på egna villkor. Det är en konkret tanke, men också en del av samma större berättelse. Om att skidåkning inte bara handlar om resultat, utan om vilka som får plats, hur man får åka och på vilka villkor.

Kanske är det där Åse Borgeryds Vasaloppsberättelse landar just nu. Inte i ett definitivt slut, utan i en fortsättning med andra frågor än förut. Skidåkningen har gett henne mycket, människor, erfarenheter, riktning. Och i Oxberg, på den plats där ett lopp tog slut, började också något annat.