Möt Robin Bryntesson, skidåkaren som åkt Vasaloppet baklänges och inspirerar unga med diabetes.

Det börjar långt före målportalen i Mora. För Robin Bryntesson är Vasaloppet ett spår där familjehistoria, blodsocker och envis fantasi hela tiden korsar varandra.

Ett lopp som fanns där från början

Robin Bryntesson kommer från Rossön, en liten by i Norrlands inland, och Vasaloppet har aldrig varit något avlägset i hans liv. Det har funnits där som berättelse, som riktmärke, som en del av skidåkningens eget släktalbum. I familjen fanns dessutom ett namn som gjorde loppet ännu mer närvarande. "Vi hade ju farbror som hette Sigvard Jonsson som vann Vasaloppet 1956."

Den sortens historia kan lägga en tung mantel över den som kommer efter. Hos Robin verkar den snarare ha väckt nyfikenhet. Han har åkt loppet ungefär åtta gånger, som han själv uppskattar det, och relationen till de nio milen rymmer både respekt och lekfullhet. Han älskar fortfarande känslan av att stå där när startskottet går i Sälen, mitt i nervositeten och förväntan som bara Vasaloppet tycks kunna skapa.

Samtidigt är han inte typen som gör sig märkvärdig över yttre omständigheter. På frågan om väder väljer han inte den krispiga drömdagen som många andra längtar efter. Svaret kommer tvärtom blixtsnabbt och med hans egen torra självklarhet: "Regna alla dagar i veckan." Det säger något om honom. Det handlar mindre om att vänta på perfekta förhållanden och mer om att ta sig an dagen som den blir.

När kroppen inte följer manus

Men för Robin har Vasaloppet aldrig bara handlat om skidåkning. Han lever med typ 1-diabetes, och i ett lopp som pågår i timmar blir det en ständig balansakt där energi, ansträngning och blodsocker måste fungera tillsammans. Det räcker inte att vara stark. Man måste ligga före, tänka innan kroppen hinner svara fel.

Det blev brutalt tydligt i hans första Vasalopp 2009. Han beskriver i efterhand loppet nästan med ett skratt, men det som hände var på fullaste allvar. "Jag åkte i mål som tolva den gången med ett blodsocker på 25… jag gjorde 100 % fel av 100 % möjliga." Det är en formulering som både avdramatiserar och blottar hur små marginalerna kan vara.

Erfarenheten blev också en del av det som senare växte till Sockertoppen. Robin kallar sig själv mannen bakom initiativet, men det viktiga för honom är vad det gör för andra. "Sockertoppen är till för att inspirera och visa på att det går faktiskt att idrotta och träffa nya kompisar som också har diabetes." Där finns samma tanke som i hans egen skidåkning, att det svåra inte måste gömmas undan, utan kan delas, begripliggöras och kanske till och med bli en väg in i gemenskap.

Att göra Vasaloppet till sitt eget

Robin har rört sig i skidvärlden på fler sätt än som tävlingsåkare. Han har varit åkande reporter, gjort podd och burit med sig ett slags rastlös lust att se sporten från nya vinklar. Kanske är det därför idén om att åka Vasaloppet baklänges inte känns helt orimlig när den väl dyker upp, trots att den på pappret låter just orimlig.

Bakom infallet fanns ett allvarligt syfte. Tillsammans med människor runt sig ville han hitta ett sätt att samla in pengar till Ukraina. Då räckte det inte med en vanlig start och ett vanligt lopp. Projektet krävde egna lösningar, bokstavligen. "Vi fick skidfabrikanten att sätta bindningen åt fel håll… vi byggde även en stav i form av en krycka."

Det är lätt att fastna i det komiska i bilden, en etablerad skidåkare som ger sig ut baklänges i Vasaloppsspåret med specialbyggd utrustning. Men i berättelsen hörs också allt arbete bakom. Testandet. Anpassningarna. Försöken att göra något tokigt på ett säkert sätt. Robin låter nästan som en uppfinnare när han beskriver detaljerna, någon som vägrar släppa en idé förrän den går att genomföra.

Nio och en halv timme för något större

När loppet väl genomförs blir det inte bara ännu en originell Vasaloppshistoria. Det blir också ett bevis på vad den där envisheten kan åstadkomma när den kopplas till något som är större än den egna prestationen. Robin tar sig hela vägen genom spåret baklänges, med hjälp, guidning och fullt fokus på att få det att fungera.

Resultatet bär han med en särskild stolthet, inte främst för tiden utan för följderna. "Vi gick i mål på nio timmar och 30 minuter… och fick in sjuhundratusen så vi kunde köpa två stycken ambulanser." I den meningen ryms nästan hela hans relation till Vasaloppet. Äventyret, människorna, publikens fascination och den där viljan att använda uppmärksamheten till något gott.

Kanske är det därför hans berättelse stannar kvar. För Robin Bryntesson är Vasaloppet inte en enda sak. Det är familjearv och folkfest, sjukdomshantering och yrkesliv, uppfinningsrikedom och välgörenhet. En arena där vissa kommer för att vinna, andra för att övervinna. Och där han själv, gång på gång, verkar hitta nya sätt att göra de nio milen mänskliga.