Från tuff första Vasa till grön väst och eget team.

Det börjar i Värmland, fortsätter genom några hårda lärdomar i Vasaloppsspåret och landar i en säsong där varje sekund före en sprint blir avgörande. Gabriel Strid jagar inte bara poäng, han försöker också bygga ett lag och en plats för sig själv i långloppen.

Från sen start till ett lopp som måste läras

Gabriel Strid kommer in i skidåkningen senare än många andra. Han är värmlänning, bor kvar i Värmland och börjar egentligen inte sin skidresa förrän i 15 till 16 års ålder, efter år med fotboll och innebandy. Skidgymnasiet i Torsby blir vägen in, men inte den självklara, raklinjiga väg som sporten ofta verkar kräva.

Kanske är det också därför hans blick på Vasaloppet är så avskalad. Ingen romantisk dimma, ingen färdig förälskelse. Han har kört fem Vasalopp och beskriver loppet med stor respekt. "Vasan är ju det största vi har egentligen inom långlopp." Samtidigt talar han om de nio milen som något man måste förstå över tid, ett lopp vars egen logik inte låter sig erövras direkt.

Hans egen utveckling har, som han säger, blivit bättre för varje säsong. Det säger något om tålamodet i den här sporten. Vasaloppet går inte bara ut på att vara stark. Det handlar om att läsa rytmen, förstå när loppet börjar på riktigt och inse att erfarenheten i sig är en sorts träning.

Debuten som inte gav mersmak

Första gången han åker Vasaloppet är han inte riktigt byggd för uppgiften. Han kommer från traditionell skidåkning och har inte tränat specifikt för ett så långt lopp. Tempot, flödet, kraven i spåret, allt kommer lite för nära och lite för tidigt.

Det blir också konkret på ett nästan brutalt sätt. Han dricker för mycket, blir kissnödig tidigt och tvingas åt sidan. Stoppet kostar omkring 200 placeringar. I ett lopp där fältet drar iväg och rytmen är svår att hitta igen blir ett sådant ögonblick mer än bara en paus. Det blir ett avbrott i hela dagen.

Efteråt finns ingen stor triumfkänsla. Snarare tvärtom. "Efter första vasan tror jag inte jag hade så mycket mersmak faktiskt." Det är ett ovanligt ärligt konstaterande om ett lopp som ofta omges av myt. Men just där börjar också något annat. Mersmaken kommer senare, säger han, när han testar fler långlopp och kliver in i Ski Classics. Det är där formen för hans skidliv blir tydligare.

Drömmen om ett eget lag

När Gabriel Strid väl hittar in i långloppsvärlden nöjer han sig inte med att bara vara åkare. Han kör först för Team Nordic Jobs, sedan för Exsitec, och någonstans där växer en tanke fram som inte riktigt släpper taget. "Jag vill också ha ett eget team någon gång."

Det låter först som en idé, men i hans berättelse blir det snabbt en arbetsplan. Ett eget team handlar inte bara om namn på en dräkt eller en plats i startlistan. För honom är det ett sätt att skapa bättre sportsliga förutsättningar och på sikt nå högre. Han gör en presentation, skickar in en ansökan till Ski Classics och bygger steg för steg det som blir GS8.

Det praktiska är ständigt närvarande. Åkare måste in. Sponsorer måste in. Allt sker samtidigt. Första säsongen handlar, som han själv säger, om att komma igång och starta upp teamet. Till och med lagets identitet bär hans handstil. Det är han som i huvudsak skissar fram dräkten. GS8 blir på så vis inte bara ett lag, utan en förlängning av hans sätt att tänka om sporten, mer entreprenör än passagerare.

All in för den gröna västen

Den här säsongen får ett tydligt mål. GS8 går stenhårt för den gröna sprintvästen. I långloppen finns, som Gabriel beskriver det, tävlingar i tävlingen. Sprintarna skapar egna slag om sekunder och positioner, egna nervtrådar för både åkare och publik. För honom blir det inte en sidoberättelse, utan själva ryggraden i säsongen.

Vändpunkten kommer i Orsa. Där bestämmer han sig på förhand för en ovanlig och kompromisslös plan. "Idag ska jag vinna fram till 7 km." Efter 3,5 kilometer får han en mellantid som säger att han leder med en sekund. Då finns inget utrymme att tveka. Han trycker allt hela vägen mot sprinten, tömmer sig så mycket att det syns på tv-bilderna efteråt. Men utdelningen blir större än ett delmoment i ett lopp. Han säkrar greppet om västen och håller den sedan hela vägen till slutet av säsongen. Själv säger han: "Det bästa jag gjorde under säsongen var att gå all in i Orsa."

När Vasaloppet sedan kommer är uppdraget redan definierat. "Syftet under vasa för mig var ju att ta poäng på sprintarna." Han tar sprinten i Smågan, blir tvåa i Evertsberg och gör loppet till något annat än den vanliga jakten på slutplacering. Mitt i intensiteten kommer också den där märkliga scenen i Mångsbodarna, när hans stav fastnar i Oscar Kardins skida. Ett litet kaos mitt i all precision. Ändå håller kroppen. "Min känsla och min kropp funkade väldigt bra egentligen hela vägen in." Och när säsongen summeras är det inte bara en väst han har vunnit. GS8 har fått synlighet, trovärdighet och ett bevis på att laget hör hemma där framme. Han är redan på väg vidare. "Vi kommer fortsätta med teamet helt klart."